Det står 22 juli i kalendern och jag minns tydligt nästan varje steg jag tog den här dagen för nio år sedan efter att jag hört om bomben i Oslo och fram till tragedin morgonen efter var fullständigt klar för mig.
Jag har ingen nytt att säga om dådet eller efterspelet men det är vår förbannade plikt att minnas de döda och varför de dog. Därför väljer jag att skriva om detta idag på bloggen istället för en sedvanlig rapport från familjens Ojannes semesterliv.
Det var inte barn som Breivik ville döda i första hand. Det var socialdemokrater och det norska Arbeiderpartiets framtid. Arbetarrörelsen har alltid varit rasismens och fascismens främsta fiende för vi har alltid varit de enda som klarat av att mobilisera ett tillräckligt starkt motstånd när de marscherat fram. Vi står för något de hatar, sammanhållning över gränser de påstår finns mellan människor på grund utav till exempel etniciteter, religioner, kulturella bakgrunder och historiska kopplingar.
Medan vi vill hålla ihop arbetarklassen och dess gemensamma intressen för att genom organisering i fackföreningar, konsumentföreningar, hyresgästföreningar med flera liknande sammanslutningar skapa en motpol mot arbetsgivare, kapitalister och fastighetsägare; vill de bygga homogena samhällen där din nationalitet ska vara stommen. Där din solidaritet ska ligga hos miljardären som äger företaget som sliter ut dig, dina vänner och familjemedlemmar eftersom ni har samma nationalitet. Istället för att din solidaritet ska ligga hos dina kollegor, bröder och systrar i din samhällsklass, ni som har ett faktiskt gemensamt intresse av att kollektivt förbättra era levnadsvillkor oavsett bakgrunder.
Den samhällsmodell som arbetarrörelsen förespråkar gynnar en vanlig arbetare oerhört mycket mer än den som fascismen och rasisterna står för. I våra ögon splittrar rasismen klassammanhållningen och i deras ögon splittrar vi nationalismens mål genom att solidarisera oss med arbetarklassen oavsett nationalitet istället för endast med de som är oss kulturellt, etniskt och historiskt lika.
Hatet mot arbetarrörelsen tycks vara det enda som nationalister anser ska vara gränslöst. I tider där det är lättare än någonsin att piska upp hätska stämningar i forum och på sociala medier frodas en hemsk kultur som tystar röster som behöver höras och radikaliserar personer som blir samhällsfarliga. Anders Behring Breivik var en av de som hatade på nätet, som uppmuntrades i sitt hat med hejarop från likasinnade och spädde på sitt hat genom att läsa andras hatiska inlägg. Han levde i en bubbla där han uppfattade det han skulle komma att utföra som rättfärdigt och i enlighet med vad många förväntade sig att någon skulle genomföra.
Jag ser alltför ofta vänner dela inlägg i sociala medier om att en den ena och en den andra borde utvisas. Att Sverige är raserat och att muslimer tar över landet. Att landsförrädarna i regeringen borde låsas in eller arkebuseras. Jag tar debatterna där jag ser dem och har jag tid scrollar jag igenom vad ni gillar för sidor på Facebook och vilka profilbilder ni haft. Väldigt många av er har någon gång i slutet av juli 2011 bytt till en norsk flagga som profilbild, i vad jag får anta var en solidaritetshandling, utan att ni förstår att det ni gör nu när ni delar hatet och inte för en konstruktiv dialog om samhällsutvecklingen är att ni göder nästa högerextremistiska terrorist.
Vi måste minnas vad som skapar terrorister och lära oss av historien.
