Jag har aldrig varit någon trendsättare, det har inte heller varit min ambition. Jag gillar att under höst och vinter åka mellan arbetsplatser i varselkläder. När det blir vår tar jag ut fodret ur jackan och kör med den ett tag. På sommaren går jag helst runt i bara kalsongerna på tomten i Kiholm. Om jag inte är hemma i Stockholm, i lägenheten. Då tjatar min fru på mig att jag åtminstone ska ta på mig kalsongerna.

Förra sommaren på min 33-årsdag lurade Katja systemet och köpte mig en tunn morgonrock. Den blev snabbt en ny favorit och jag bor i den numera. Tror att jag snart nått en vecka där jag inte burit något annat plagg. Vissa dagar med kalsonger.

Från i förmiddags när jag promenerade runt och pratade med Alaa Idris om den arbetsmarknadsmotion som Karin Wanngård och jag ska ta fram till partikongressen för Stockholms Arbetarekommuns räkning.

Jag jobbar upp statusen ute i Kiholm till min frus djupa suckar. En granne kallade mig Don Corleone och anspelade på att jag som gammal kommunpamp i Södertälje numera verkar styra i bakgrunden och hasar runt i morgonrock mellan stugorna och en headset i örat. (Ni som jobbat med mig vet att jag inte kan stå still och prata i telefon.)

Jag garvade och återberättade det för en annan granne borta vid pumpen där vi hämtar dricksvatten, han i sin tur tyckte att jag var mer Hugh Hefner, fast i foppatofflor.

När jag senare hasade iväg mot bastun ropade en annan granne; ”Nämen, är det inte Big Lebowski!” Alla med glimten i ögat, jag också. Jag tror nämligen inte att jag kommer sätta en trend den här gången heller. Mest för att jag inte tror att de andra gubbarna skulle våga gå runt i morgonrock en vecka. Men jag vet att de vill, eller som en av de ovan sade; ”min fru skulle aldrig acceptera det”. Men jag har världens bästa fru, det måste vara detta hon tänkte på när hon köpte morgonrocken för drygt ett år sedan.