Fem dagar före sin ettårsdag tog Tage ikväll sitt första steg. Det var under middagen. Han hade redan käkat och jag hade värmt rester i micron, men äter någon så vill han också äta. Han stod mitt på mattan och spände hela kroppen med knutna nävar i midjehöjd medan han skrek ut sin besvikelse över att jag åt och han bara fick stå där.

Det var droppen som fick honom att ta steget, bokstavligen. Han klev fram mot mig med sitt livs första steg och blev lite förvånad när hans pappa som nyss varit likgiltig inför hans krav plötsligt lyfte upp honom och dansade runt stolt med honom i famnen i kolonistugan.

Glädjen visste inga gränser och det är konstigt att man även när tredje ungen tar sitt första steg är lika glad som när den första gjorde det. Den enda som inte var riktigt nöjd var Lovis. Uppståndelsen var överdriven enligt henne och hon började demonstrativt gå runt med stora steg i stugan och pratade högt om att hon också kan gå, om någon nu glömt det.

Tage och jag har hängt själva nästan hela dagen och bland annat pratat om att hans syster tog ett steg redan vid nio månaders ålder och knallade klanderfritt vid elva månader medan hans bror fortfarande idag snubblar på sina fötter och tog sitt första steg någon månad efter ettårsdagen. Det måste varit den sporre han behövde. Nu ska jag bara lära honom prata så ska vi retas med Hjalmar ”sengångaren” Ojanne också.