Det kan ibland vara frustrerande att allt tar lite längre tid i stugan och är lite omständigare än vad det är i Stockholm dock är det också ett mysigt men konstant lunk. När man hemma kan fylla en diskmaskin och sen ta det lite lugnt ett tag. Diskningen här blir ett projekt, som oftast inte kan göras klart eftersom det inte finns tillräckligt med plats i diskstället, så det drar ut på arbetet och när man är igång igen är det oftast ännu en måltid i diskhon.
Man måste också hela tiden ge sig i kast med nästa projekt om man ska hålla jämna steg med vardagen, lämnar man något så får man jobba dubbelt så hårt dagen efter.
Därför är varje effektivisering välkommen, som att Hjalmar går på utedasset helt själv och inte längre ropar ”färdig”, som att barnen lärt sig nästan alla momenten kring hur man viker ihop bäddsoffan på morgonen, att de lärt sig vara försiktiga vid vägen och går själva hem till kompisar utan handhållning m.m. Allt känns som små segrar i vardagen.
Idag kom nästa lilla seger. Lovis gillar inte separetten vi har på utedasset utan kör med potta när vi är Kiholm. Det är då ett projekt att springa bort och tömma den i latrintanken flera gånger om dagen men imorse slängde hon upp den på trehjulingen och cyklade sjungande bort längs grusvägen mellan stugorna med pottan guppande där bak. Det kanske inte för mig lika stolt som när Tage igår tog sina första steg men de blir mer och mer som folk de små liven, kanske lite bonnigt folk men likväl folk. Jag får i samma takt mer tid över till annat. Vem vet, innan sommaren är slut kanske jag hunnit läsa en roman om de fortsätter så här. Hittills i år har den roman jag läser inte ens kommit upp ur väskan jag packade när vi flyttade ut på kolonin.
