Idag var det barnkalas igen och nya kusiner att hänga med för barnen. De är trots sin ringa ålder rutinerade kusinfirare, just nu är de 15 kusiner och skaran växer konstant, Hjalmar är en av de äldsta med sina fem år. Det brukar ploppa ut två-tre kusiner om året och jag ska inte spä på några rykten men jag törs ta gift på att det kommer några till i år och säkert en handfull 2021 när alla suttit hemma isolerade denna vår och sommar.

På min sida är vi fem bröder och inklusive Katja är de åtta syskon på hennes sida. Jag håller det inte för otroligt att det kommer landa på ungefär 50 kusiner totalt på båda sidorna för mina barn. Katja å sin tur har cirka 100 kusiner så de kommer ligga i lä där, om man inte börjar räkna sysslingar då lär mina ungar komma en bra bit över 500 stycken. Då är det nog lågt räknat eftersom laestadianerna i Katjas släkt brukar ha 6-12 ungar enligt min fru. Varför min släkt har så många ungar är desto mer oklart, det är inte av religiösa skäl utan mer på grund utav slarv, impulser och dåligt konsekvenstänk.

Vart vill jag komma med detta? Jo, jag är, och har alltid varit, en godisgris och kakmonster. Jag äter tills det är slut på faten, med finess, man vill inte se glupsk ut. Men smakar man allt på bordet, minst två varv, så är man ganska rund och go om magen när man åker hem. Lägger man då till att man med åren borde börja tänka mer på figuren så behöver man inte vara något geni för att räkna ut att ett tårtkalas i veckan inte bara är av godo för mig. Hypotetiskt har vi säkert en släkting som fyller år varje dag, vi skulle kunna spara en hacka på matkontot genom att, bokstavligen, rulla mellan kalasen men vi skulle inte uppnå några bibliska åldrar, lite drygt Jesus ålder i så fall.

Men eftersom kalas är himmelskt trevligt och gott så får kusinskaran gärna fortsätta växa ohämmat.

Dagens tårtkalas när kusin Eskil fyllde 5 år.