Varierande ambitionsnivå på avkommorna

Jag har tidigare gått igenom mina drömyrken som barn; NHL-proffs, komiker eller diktator. Katja och jag frågade barnen vad de önskade bli som vuxna och måste säga att deras ambitionsnivå varierar kraftigt.

Lovis var glasklar och snabb med sitt svar. Hon ska bli doktor och ta hand om folk. Hon ska läsa alla böcker och bli den bästa doktorn. Skulle det inte bli så har hon en reservlista som lyder;

1. Brandman

2. Ishockeyspelare

3. Polis

Klart och tydligt. Jag gav henne en stor kram och önskade henne lycka till, blir hon något av det på listan blir jag jättestolt. Sen vände vi oss till Hjalmar.

Han ska som vuxen ta långa promenader och äta mycket god mat. That’s it. På följdfrågan hur han ska ha råd att leva så gott svarade han först att han skulle köpa och sälja pengar. Vill jag snälltolka honom ska han bli rik på valutaspekulation men det låter som om grabben inte har en plan. Han kom sen på att han skulle bli pokémonjägare. ”Det är jättesmart för de finns inte på riktigt!” sade han och skrattade. Dagdrömmande latmask till son man fått. Skulle han bli hungrig skulle han sen gå ut och leta pantburkar.

Medan Katja och jag bet oss i läppen för att inte börja garva anade Lovis varåt det barkade för sin storebror. ”Hjalmar kan få pengar av mig för jag kommer ha jättemycket när jag är doktor”.

Det är ändå fint att en av ungarna ärvt lite arbetsmoral, ambitioner och solidaritetstänk.

Trumpifierade moderater

Moderaterna och Kristdemokraterna har länge varit den sista utposten högerut i politiken där anständighet fortfarande rådigt. Strax före avgrunden. I en frustration över uteblivna framgångar undrar jag om de inte nu snarare förenat sig med just avgrunden och blivit en del utav den. En omänsklig, ogenomtänkt politik vars enda väg till framgång är att skrämma upp väljare med skräckscenarion, snedvriden verklighetssyn och hatisk retorik. Det är nog mer av sånt vi tyvärr har att vänta i svensk inrikesdebatt.

Man skulle kunna tro att jag som socialdemokrat skulle glädjas åt deras haveri, vi har historiskt tjänat ganska bra på att visa upp ett hemskt högerspöke som motsats till vad vi står för, men ett offentligt samtal som blir allt mer hätskt, bortom rimlighetens gränser, kommer med all sannolikhet att skapa fler misstänksamma invånare som sluter sig och tänker mer på sig själva och mindre på det kollektivt bästa. De som drabbas av en ökad egoism kommer vara arbetarklassen.

Jag tänker så klart på dagens havererade migrationsförhandlingar. Jag har inga stenhårda principer att bevaka i den frågan, den bör styras med sunt förnuft. Sverige ska kunna ge skydd för människor som flyr för sina liv och som bedöms ha asylskäl. Samtidigt är det av största vikt att vi klarar av att sätta de som beviljas asyl i arbete med schysta villkor så de kan börja bygga nya liv och bli en del av samhället.

Innanför de ramarna kan man förhandla ganska långt åt både höger och vänster. En lösning hade kunnat vara att strypa arbetskraftinvandring till arbeten med låga trösklar. Det är inte rimligt att vi importerar arbetskraft från utanför EU medan vi har arbetslösa i Sverige som kan utföra arbetena.

Tyvärr har Moderaterna agerat utan vilja att lösa problemen. Med total kompromisslöshet har det varit deras nya stenhårda migrationspolitik som gällt, den till 100 procent eller inget. Deras politik som bryter mot internationella konventioner och är ett brott mot vad världssamfundet varit överens om sen andra världskriget slutade. Som åsidosätter en av grundpelarna, asylrätten.

Det blir allt tydligare att Moderaterna har bestämt sig för att deras enda vänner i framtiden ska vara Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna. Det kommer leda till en hemsk ton i debatten de närmsta åren. Det är tragiskt att se hur det inte finns några vuxna kvar i det moderata rummet.

Som en scen i en sällskapsresanfilm

Ibland har man bara sån oflyt att man tror att det är regisserat, att man är med i dolda kameran eller att man lever i en variant av The Truman Show. Idag råkade jag ut för en sådan scen i mitt liv.

Lovis och jag var nere och bastade, det gör vi nästan varje dag. Igår fick vi upp den i 103 grader celsius och idag i 97. Det är en riktig viking till dotter jag har. Hur som helst hade jag före nedgång från stugan svept en kopp kallt svart kaffe som stod bredvid soffan där jag somnat och sovit en timme när jag egentligen bara skulle få Tage att sova middag.

Jag skyller det som komma skulle på kaffet och regnet. Eftersom vädret varit hemskt hade viljan att gå till utedasset varit lägre än behovet varit. Kaffet hade däremot påskyndat processen i kistan än mer och jag tog långa steg ut från omklädningsrummet upp i ett buskage där jag både såg bastubyggnaden, uti fall att Lovis skulle få för sig att ta ett dopp själv, samt upp för backen så jag skulle se om några andra från koloniföreningen skulle komma ner för att ta sig ett bad nu när vädret spruckit upp i lite sol. Jag hade stenkoll på läget, trodde jag, och slappande av.

Plötsligt hör jag hur det plaskar i vattnet och tänker att det är ankfamiljen som rör sig vid badstranden. Istället sticker två personer i groddräkt upp huvudet från under bryggan bara 10-15 meter från där jag sitter på huk och stånkar näck. Jag vet att två unga kvinnor tränar för triathlon, ironman eller liknande i området. De bara kör på och man får ont i kroppen bara av att se dem. Nu fick jag inte ont, bara panik när de dök upp och jag reste mig bland ormbunkar och spansk körvel. Med händerna för skrevet löpte jag mot bastun.

Jag har ännu inte bestämt mig för om jag hoppas att de förstod att jag satt och sket i buskarna eller om de möjligtvis kunde hitta någon annan bättre förklaring i sina huvuden. Jag känner mig oavsett som Stig Helmer.

Bild från förra veckan när familjen fick besök av en annan familj. Tyvärr inte de som besökte mig idag nere vid bastun.

Fina rykten om Sköndals BP

I början av april var jag ute och träffade två föräldrar som engagerat sig i frågan om att få konstgräs till Sköndals BP, de lyckades med bra pedagogik och med ett genomarbetat material övertyga mig om att ett konstgräs på platsen inte bara vore önskvärt för skolan, lokalsamhället och föreningslivet utan även att det skulle vara en relativt liten ekonomisk investering. Det renderade dels i mitt tidigare inlägg ”Lägg konstgräs på Sköndals BP” och i att Karin Lekberg som är kommunfullmäktigeledamot från området ihop mig med skrev en motion i frågan, den finns länkad i detta blogginlägg; ”Objektiv rapport från den bedårande oppositionen”.

Enligt den liggande investeringsplanen ska det bli konstgräs där först 2024 men som vi argumenterar för i vår motion vore det rimligt att snarast dra igång arbetet och färdigställa det redan 2021. Motionen är ute på remiss och senast 1 oktober ska alla instanser ha svarat men redan nu börjar det hända saker. De föräldrar jag träffade i april hörde av sig nyligen och berättade att idrottsförvaltningen redan varit ute och mätt och påbörjat någon sorts förstudie gällande konstgräs på Sköndals BP och enligt säkra källor jobbar förvaltningen med att få klart projektet redan nästa år förutsatt att rätt politiska beslut tas på vägen och i rätt tid.

Det är inte ofta kul att vara i opposition och det hade varit roligare att få driva igenom detta i majoritet men det är skön känsla att fösa högern framför oss i idrottspolitiken. Socialdemokraterna har den bästa politiken för Stockholms föreningsliv och en mycket bra dialog med eldsjälarna där ute. Det är dem som bär idrottsstaden och vet bäst och det är på dem man måste lyssna.

Golfare i teorin

Nu när köket börjar bli färdigt och det bara är kaklingen som kvarstår, samtidigt som Katja börjar närma sig sommarlov på riktigt med någon veckas studier kvar. Då är det dags för mig att ta tag i nästa, mer nöjesinriktade projekt. Jag ska bli golfare.

Jag har ingen aning om varför mer än att jag då och då hamnar i situationer där folk börjar prata golf och jag känner att min trovärdighet i argumentationen om att jag är den bästa spelaren kommer öka om jag åtminstone har ett grönt kort.

Det anstår också inte en hockeyspelare att inte spela golf. Det är egentligen konstigt att jag klarat mig så länge. Spelar man hockey så pratar man golf, bilar eller tjejer i omklädningsrummet om man inte pratar hockey. Det var också den verkliga anledningen till att jag var tvungen att ta körkort här om året.

Nu har jag i alla fall startat upp min resa mot grönt kort. Jag har köpt golfbag med massor av klubbor, bokat nybörjarkurs och hunnit gå en introduktion samt blivit medlem på en golfklubb i Trosa. Dyrt men förhoppningsvis värt det. Idag när barnen var och lekte med kompisar satt jag i solen med min iPad och klarade teoriprovet också. Jag är på banan, i alla fall snart.

Man lär sig nya saker hela tiden. Idag ville jag till exempel provsvinga min järnnia men hade glömt köpa bollar. Jag såg ett äpple ligga på tomten och tänkte att jag kunde prova att svinga iväg det över vägen och in i skogen. SVÅNG och SPLASH sade det och det var som om äpplet hade exploderat. Det flög inte alls iväg utan omvandlades till äpplemos och min glasögon var helt klibbiga. Men nu har jag lärt mig. Så gör man inte med äpplen och golfklubbor.

Sommarslastävling

Jag har förstått det som att alla bloggar med lite självrespekt ska anordna tävlingar lite då och då. Oklart varför men vem är jag att ifrågasätta? Jag har inga fancy sponsorer som kan skänka bort parfymer, mobiler eller liknande. Jag tror inte heller att en middag med mig ökar tävlingsbenägenheten hos er läsare, jag också en usel dansare.

En tävling ska ni däremot få. Av mycket enkel modell. På bilden ser ni en teckning av Stig ”Slas” Claesson som jag fått av min farmor. Jag gillar den väldigt mycket, som det mesta Slas gjort. Däremot sliter jag mitt hår när jag försöker luska ut vilken tunnelbanestation det är vi ser i bakgrunden. Notera att den är ritad 1970 och mycket kan ha skett sedan dess. En ledtråd är att nattbuss 193 verkar stanna i närheten, men hur gick den för 50 år sedan?

Nu har du också chansen att få slita ditt hår. Om du kan peka ut rätt tunnelbanestation eller ge avgörande information som gör att gåtan får en lösning kan du belönas med att få vara barnvakt åt mina tre huliganer. Är jag övertygad har du vunnit så bygg upp din presentation på ett sätt som skulle få palmeutredarna att skämmas, om de mot förmodan inte redan gör det.

Det kommer bli den svettigaste helgen i ditt liv, adrenalinnivån kommer vara ohälsosamt hög och ditt hjärta kommer ta stryk. Samtidigt kommer du få uppslag till en hel roman av galenskaper och möjligheten att bli rik på royaltypengar, filmrättigheter, självbiografier m.m. Så vad väntar du på, ge mig ditt bästa tips!

Kinderinlägg

De har sin charm alla tre, även när de är helt hopplösa. Jag tänkte bjuda på en historia från var och ett av barnen från de senaste dagarna. Det blir som ett Kinderägg, tre överraskningar i ett;

• Hjalmar. Vid Elektrikerförbundets fiskdamm 1 maj 2019 fick han en kortlek i deras godispåse. Jag hajar grejen, de hade säkert en massa giveaways de behövde bli av med, rensa ut lite. Väldigt få av de som fiskar efter godispåsar har annars nytta av en kortlek. För Hjalmar har det tagit ett år att hitta ett användningsområde. Han har landat i trolleri.

  Det finns väl ett 40-tal kort kvar i hans lek, resten har han ”trollat bort”. Han är en ganska speciell trollkarl. Han ber först publiken blunda och sen när de öppnar ögonen säger han att kortet är borta.

  Här om kvällen anade vi dock oråd när han naken efter ett bad gjorde precis den övningen framför några middagsgäster och oss. Var i helvete stoppade han kortet? Mycket riktigt, Mellan skinkorna . Finns inte en chans i universum att jag spelar ”Finns i sjön” med hans kortlek igen.

• Tage. Killen är i åldern av att klättra upp på allt han kan och riva ner allt han når. Den värsta åldern. Han förstår inte heller någonting så det tjänar lite till att bli sur på honom. Det blir mest ett konstaterande av vad som nyss skett.

  Som tidigare idag när det regnade som mest och han kröp runt på verandan och larvade sig som bebisar gör. Plötsligt kryper han in igen och jag stänger dörren efter honom eftersom det börjar bli kallt i stugan.

  Efter någon timme till behöver jag gå ut på ett ärende och hittar inte mina skor. Jag hittar inga skor. Då ser jag hur de ligger i en liten hög nedanför trappen från verandan ut på tomten. I regnet. Det var konstaterat och klarlagt vad han larvat sig med nyss där ute.

• Lovis. Mitt under Malmö FF - DIF behöver hon gå på pottan. Hon kan inte använda Separetten utan att bajsa i kissfållan eller tvärtom. Tyvärr var pottan redan fylld och jag behövde löpa bort till latrintömningen, tvätta pottan samt löpa tillbaka.

  Jag ber henne att ropa om det blir ett mål. Borta vid latrinen hör jag henne ropa ”mål pappa, det är måligt”. Jag ropar tillbaka och frågar vilka som gjort målet, hon fattar ingenting och återupprepar bara vad hon redan sagt. Jag frågar vilken färg det är på tröjorna på de som gjort mål. ”Det är mål på himlen på pappa”. Min förhoppning på ett kvitteringsmål hade gått upp i moln kan man säga.

Jag älskar dem alla tre och det är aldrig långtråkigt med dem. De driver mig till vansinne och ger mig minnen för livet varje dag.

Hjalmar - Trollkarlen utan ess i rockärmen.

34 år och pinsam

Jag förstod först inte vad som hände och är inte helt säkert än. Lovis skulle gå till en kompis efter lunch idag och jag tog Tage på armen för att gå med henne bort, ungefär 200 meter. Då vänder hon sig om och talar om för mig att jag kan stanna hemma med Tage. Innan jag hinner protestera säger hon att hon tänker vara jätteförsiktig om det kommer bilar. Jag insisterar och får då veta att jag kan få gå med till grinden och se hur försiktig hon är runt vägen. Jag accepterar och gick med till grinden. Det är då jag tar kortet här ovan på henne, min lilla tjej har blivit stor och ska hem till en kompis själv. Första gången för henne utan storebror som annars är den som springer hem till vänner och får ta med sig lillsyrran.

Lovis kommer sen tillbaka och säger att hennes kompis och hans mamma inte var hemma. Det vet jag att de är eftersom jag har sms-kontakt med dem men det visar sig att Lovis bara vågat gå till grinden och kolla in. Jag säger att jag följer med hela vägen den här gången och lite motvilligt tillåter hon det. Vägen dit är 150 meter raksträcka och sen en sväng och 50 meter till. Strax innan vi kommer till svängen springer hon före och kollar runt hörnet och ser kompisen och hans mamma. Hon tvärstannar då och vänder sig till mig och ber mig stanna och gå hem, jag hinner se dem och vinka men Lovis ropar bara ”hej då nu pappa” och springer mot dem.

Väl tillbaka i stugan slog det mig. Hon tyckte att det var pinsamt att jag var med. Hon vill visa att hon är stor när hon går hem till kompisar utan mig. Jag, en lagom tjock man i mina bästa år är pinsam att ha med sig. 34 år och pinsam. Jag tar det inte personligt, det är bara fint att min dotter blivit så stor att hon tycker att hennes pappa kan vara pinsam men inte så stor att hon slutat göra sina egna hattar i papper när hon ska göra sig fin för att gå på besök. Det kommer vara fantastiskt att få se henne växa upp, jag tror hon kommer bli en lycklig och häftig person. Min fina lilla dotter.

Trevlig tripp trots Trots-Lovis

Min dotter är en liten underbar person som retar gallfeber på mig, hon är i någon sorts oändlig trotsålder som pågått sen tidernas begynnelse, i alla fall hennes begynnelse. Samtidigt kan hon vara världens gulligaste. Det är tufft att vara pappa åt Lovis. Igår grät hon för att Hjalmar hämtade kortleken åt mig när hon ville det, hon tjurade för att Hjalmar kollade om post fanns i brevlådan när hon ville göra det och så vidare. Imorse bröt hon ihop för att hon skulle behöva vara med mig medan Katja och Hjalmar packade för några dagar i Stockholm. Sen slog hon plötsligt om och blev supermysig hela dagen när vi körde roadtrip genom Sörmland, bara hon och jag.

Vi körde en runda till K-Rauta för att drömma om nya projekt i stugan och hon ville ha en säng för henne och mig med rutschkana, jag lovade inget men ska se vad jag kan göra. Sen pantade vi hennes burksamling och fick 224 kronor till spargrisen, ska visserligen delas med Hjalmar men allt som är mer pengar än det finns fingrar på händerna är en enorm rikedom enligt henne.

Glass hade utlovats så vi tog en tur ut till Åda och golfklubben där jag är medlem, åt glass i solen och pratade om allt roligt vi skulle göra när Hjalmar och Katja drog till Stockholm. Samt att vi inte skulle berätta det för dem, och eftersom en av dem kan läsa bloggen stannar vi där. Kan dock avslöja att alla Dumle är slut i stugan nu.

Vi tog en sväng förbi min farmor också när vi ändå var nära Trosa. Bjöds på bullar och flädersaft. Viss trots kom fram så fort vi inte var ensamma men det kan också ha varit blygsamhet till Lovis försvar. Vi avslutade sen med ett stopp hos min bror Oscar i Pershagen för att låna en kakelskärare och andra verktyg för nästa projekt, inte rutschkanesängen.

Nu är det hon, Tage och jag i stugan några dagar. Hon börjar hitta tillbaka till sitt vanliga jag. Hon ville att jag skulle laga pyttipanna till middag så jag tog fram en påse från Felix ur frysen. Mycket skeptiskt kollade hon på mig och undrade om jag inte tänkte laga pyttipanna åt henne, när jag svarade att jag höll på suckade hon bara och sade att det mest ser ut som jag värmer mat. Kräsen treåring som vet vad hon vill och ställer krav, blir nog något bra av henne.

Åh, en sådan härlig dag

Om jag skulle beskriva en härlig dag skulle den komma väldigt nära denna. Vaknade med ett leende som växte ytterligare något när jag studerade gårdagens rörjobb och konstaterade att allt ser perfekt ut fortfarande.

Lite poddlyssningar och sommarprat i P1 medan solen gassade och det plockades på tomten och i stugan inför besöket som vi väntade på. Linnea och Martin skulle komma förbi och grilla så fort matchen mellan DIF och Kalmar FF var över.

Det vållade lite huvudvärk då Djurgår’n dödade matchen direkt med 3-0 bara 10 minuter in i spelet. När skulle gästerna egentligen komma, direkt nu eller efter transportsträckan upp till 90 minuter? Inte nog med att DIF slutligen segrade med 5-0, när jag slår över till Hammarbys match leder de med 0-1 borta mot Mjällby och matchen är i stort sett slut, man får ändå vara nöjd med DIF-seger. Då vänder Mjällby och vinner, leendet bara fortsatte att växa på mig.

Linnea och Martin kom och vi åt grillade grönsaker, halloumi och tzatziki medan vi med viss molok konstaterade att AIK ledde med 2-0 mot Malmö FF. Vi bestämmer oss för att gå och bada och vips så plingar det till i mobilen och Malmö har vänt till 2-2, perfekt resultat för oss. Nu ler vi i kapp med kvällssolen.

Bastun stod tom när vi kom ner men var varm från tidigare gäster så vi badar bastu och dyker från bryggan innan vi går upp och avslutar kvällen med att baka en rabarberpaj. Eller, ära den som äras bör; Katja bakar.

Dagar blir inte bättre än så här särskilt ofta. Dagar när allt klaffar. Underbart är nu och vi behöver ladda våra batterier till hösten och den långa vintern.

Samtidigt slås jag av hur beroende jag är av DIF:s fotbollsframgångar. Jag hade en bra dag här om veckan också men så gick DIF och förlorade mot Örebro SK och jag tappade all lust till liv. Det är den enda kvällen sedan jag började blogga som jag inte skrev något inlägg, det kändes så meningslöst att samla tankarna.

Men idag. Idag. Åh, en sådan härlig dag, gamla fina Djurgår’n vann!

Våra gäster under middagen på altanen.

Super Acke bros.

Jag trodde att jag bokstavligen tog mig vatten över huvudet när jag påbörjade mitt projekt att dra in vatten i sommarstugan. Inte nog med att jag aldrig hade gjort det innan, jag hade inte heller sett någon annan göra det. När jag lade mitt första parkettgolv hade jag i alla fall studerat farsan några gånger under uppväxten, jag har varit med när tak lagts även om mitt jobb mest varit att bära saker och lite har jag snappat upp när min målare till farfar jobbat.

Rörmokeriet var dock totalt okänd mark och det vittnar inte minst tiden det tog om, mitt ”försommarprojekt” är klart efter midsommar. Det är däremot bra genomfört. Jag var livrädd när jag drog på vattnet i eftermiddags och trodde att varje koppling och tätning skulle spruta som en fontän. Inte en droppe vatten någonstans förutom i diskhon, jag kostar på mig att vara självgod ikväll. Knäckte precis en öl på altanen och tycker att jag är jävligt bra ibland.

Det har blivit en del Youtube-klipp för att lära av proffsen och säkert fyra rundor till K-Rauta för att komplettera med delar jag inte ens vetat om existerat innan jag började detta arbete. Det känns extra bra att det inte fanns någonting innan, det fanns vatten framdraget till tomtgränsen varifrån vi skötte bevattningen. En T-koppling på den, PEM-rör in i huset med hjälp av en för liten hålsåg och sen installation av varmvattenberedare och blandare i nybyggt kök. Det var många stenar som föll från axlarna när kranen gick igång med både varmt och kallt vatten och det var snustorrt runt alla tätningar jag gjort med lin. ”Ta lin” sade han i butiken. ”Åfan, kör du med lin. Det är svårt att få bra men bäst i längden” sade de jag frågade efteråt varav alla föredragit gängtejp. 10 tätningar blev det och alla håller, än.

Men ikväll kunde vi borsta tänderna på ungarna inne i stugan och jag känner mig som Martin Timell, fast snäll.

Stugan har fått pippi

Grannarna här ute i Kiholm har lanserat diverse konspirationsteorier om varför deras fågelholkar är obebodda. Dålig städning efter fjolårsgästerna, ökat utbud på bostadsmarknaden, klimatförändringar, för oinrett i de nya holkarna. Förklaringarna har varit många. Jag har mest nickat med och sagt att ”det är troligt” om varje teori. Jag har ju inte en aning.

Hemma på kvällarna har jag svurit över att det rasslat i väggarna och konstaterat att det sannolikt är möss som hittat in i isoleringen. Katja ville nästan sälja stugan när hon hörde det första gången. Jag har tyckt att det verkar konstigt. Ingen musspillning någonstans, inte ens några små hål på soppåsarna som står utomhus fyllda med matrester. En drunknad mus i slasken tidigare i vår, that´s it.

Så öppnade jag fönstret och stack jag ut huvudet från stugan för att ropa in Hjalmar som satt på gungan i äppelträdet lite längre ner på tomten. Då hörde jag prasslet igen. Jag kollade upp mot ljudet och insåg att det var i fågelholken det lät, med fönstret öppet hörde jag tydligt hur det kvittrade och pep ordentligt där inne och en förälder hade fullt sjå med att flyga in och ut med mat. Här har jag gått helt i onödan och klagat på bristen på småfåglar i holkarna och ojat mig över möss i väggarna.

Vår andra holk ekar fortfarande tom tror jag. Jag ska sätta mig nedanför den någon dag med en bira och se om det kommer någon pippi. Det är slitsamt jobb men någon måste göra det. Jag tänker inte blogga mer om den holken för jag kan tänka mig vilka konspirationsteorier som folk kan värka fram kring den.

Nekrolog över Teliabutiken Södertälje

Oktober 2006. Det var högkonjunktur och ett ypperligt tillfälle att hoppa av universitet, eller ta ett ”sabbatsår” tror jag att jag sade. Jag hade sommarjobbat som truckförare tills den ordinarie personalen var tillbaka från sina semestrar och sen spelat TV-spel i några veckor innan jag hasade mig ner på stan med tio utskrivna CV:n och personliga brev. Jag fick tre jobb, ett företag upplevde jag som oseriöst och sen spelade jag ut de andra två arbetsgivarna mot varandra. Akademibokhandeln ville ha mig på heltid med usel lön och Telia som timmis med schysst grundlön och bra provision. Båda höjde sina bud och jag satt sen med ett heltidsschema för åtminstone året ut och bra lön på Telia. Sådana var tiderna, i alla fall för mig kanske man ska tillägga.

Jag minns tydligt min första dag i Teliabutiken Södertälje, 20 oktober 2006. Petra och Göran mötte mig, det var kaos i butiken med ett enormt tryck av kunder och vi var bara tre, där jag inte kunde någonting. Jag skulle packa upp servicelådan, mobiler tillbaka från reparation, och Petra drog fram kniven och högg upp lådan medan hon stirrade på mig och sade med överdriven finsk brytning; ”finska flicka gilla niven!”. Vi tre kom sen att jobba ihop i sex år, timmisar och chefer kom och gick men vi var stommen. Jag stannade något år till men mest under helgerna då de fackliga uppdragen började äta upp min tid och Göran gick i pension däremellan.

Göran, Petra och jag 2014 när Göran gick i pension.

Det känns av någon anledning väldigt tråkigt att Telia lägger ner butiken i Södertälje, jag känner ingen längre där men jag brukar gå in i butiken varje sommar om jag ser att det är tomt på folk, samla ihop dem, berätta om Seko och dra lite rövarhistorier om mina år i butiken. Det blev nästan nio år.

Det var där jag lärde mig dricka kaffe, jag vågade inte tacka nej när Petra hällde upp en kopp efter sin knivdemonstration. Mjölk fanns aldrig och det var extremt starkt kaffe som bryggdes. Göran ville att det skulle vara ”fosterdrivande” och helst skulle skeden kunna stå mitt i koppen. Gjorde man en enkel omgång med sex skopor kaffe till sex koppar vatten hälldes den ut i slasken med bitska kommentarer om att man serverat kamelpiss. Där satt vi och snackade skit långa stunder om dagarna, kunderna kom i stötar vid öppning, vid lunch och vid stängning. Jag var 20+ och ofta singel, det fanns således ofta någon ny historia att dra från helgen som varit medan Göran och Petra skakade bedrövat på huvudet.

Jag frågade tidigt vilket fackförbund jag borde tillhöra och fick en föreläsning om hur bra Seko var. Hur Tommy Karlsson som var förhandlingsansvarig gentemot butikerna i sektionen hade räddat Södertäljebutiken från nedläggning några år tidigare, kanske med lite hjälp av att en av de högsta cheferna för försäljningen på Telia bodde i stan om jag förstod det rätt. Men det krävs en skicklig förhandlare för att dra i de rätta trådarna också.

Även mina första förhandlingar ägde rum i den butiken, det var ofta småfrågor som schemaläggning och jag kan i efterhand se att jag hade tur många gånger. Att bli chef i en teliabutik betyder sällan att du har någon utbildning eller erfarenhet i ledarskap. Jag tror att jag sällan hade rätt enligt lag och avtal men med tillräckligt bestämd hand förklarade jag hur det skulle gå till. Till exempel att timmisar skulle ha betalt för hela dagar fast de bara ringts in för att täcka någon lucka på några timmar, de hade ju för bövelen pajat hela sin dag och ställt upp. Att all övertid som jobbats skulle godkännas i efterhand, det var vi som jobbade i butiken som kunde verksamheten och sade vi att det hade behövts så hade det behövts. Jag jobbade även halvtid fackligt på regional nivå ett tag med frågor som inte rörde Telia alls men tog inte ut förlorad arbetsförtjänst från Seko utan lät Telia betala, någon chef protesterade men ångrade sig efter ett samtal. Jag förhandlar annorlunda idag.

Ett julbord runt 2007 skulle jag gissa. Ing-Mari var den chef jag gillar mest av alla mina chefer på Telia, det var hon som anställde mig och slutade innan jag hann börja jobba fackligt,

Det var en faslig ruljangs på chefer. Några blev sjuka av sånt vi inte rådde för. Andra sade upp sig och någon klarade inte provanställningen med anledning av konflikter med personalen. Vi var ingen lätt grupp att leda och jag var nog jobbigast. Men vi presterade bra, hade förbaskat roligt, sålde fint och hade högt förtroende bland kunderna, vi löste deras problem innanför och utanför boxen. Det hjälpte oss också att det under den perioden kom 10 000 irakier till Södertälje som behövde hemtelefon och bredband. Vi behövde inte heller chef, under nästan ett år var chefstjänsten vakant och vi sålde som aldrig förr, jag skötte ibland inringningen av timmisar vid behov och fördelade timmarna rättvist mellan Seko-medlemmarna, vilket alla dåvarande timmisar lärde sig och blev medlemmar.

Det här börjar redan bli för långt och då har jag inte kommit in på alla underbara skratt i butiken ihop med kunder och kollegor. Om morgonpigga gubbar som kommer fram med tre nummerlappar och ber om ursäkt; ”men hur många gånger får man chansen att vara 007?” Medan deras tanter skämmer ögonen ur sig. Om otrogna som vill radera sms och samtalslistor innan det blev så enkelt som det är idag och deras bortförklaringar. Om nya spelare i Södertälje SK som behövde mobiler och svenska nummer, eftersom vi var i Södertälje fanns alltid en bild på dem i Länstidningen som de fick signera innan de fick det bästa nummer jag kunde hitta, därför har jag massa autografer från avdankade kanadensare och slovaker som inte lyckats i NHL. Om den ukrainska kvinnan som ofta strulade till det för sig och kom in med vin till mig när jag räddat hennes bilder från ett minneskort, vi låg mycket strategiskt bra nära Systembolaget, blev många vinare från kunder under dessa år när man till exempel lyckats installera ett Huawei E170-modem på en MacBook med operativsystemet Tiger. Sånt som inte skulle gå men som vi löste och skapade mervärden för kunderna.

Ett annat julbord.

Det var nog klokt att bli ombudsman ändå, jag tvekade länge och sade nej två gånger till Valle Karlsson som då var avtalssekreterare. Jag ville vara kvar, jag ville vara förtroendevald men snaran börjades dras åt, bara något år tidigare hade Telia försökt avskeda mig utan framgång då deras anklagelser var grundlösa, nog fanns det skit att hitta på mig men inget av det de kom med, blev en fars och lades ner. Jag skulle aldrig stjäla eller gynna mig själv, men jag inser nu att jag hade kunnat ryka på uppförande, gränser är väl till för att tänjas?

Jag borde verkligen runda av nu och då har jag inte ens kommit in på när jag ljög att jag var chef för butiken när en tidigare anställd behövde en referens och vilka fina konsekvenser det fick för mig, hur jag hittade en timmis på stan en lördag morgon på väg hem från efterfest och skällde ut honom för att vi skulle jobba ihop fyra timmar senare och istället drog hem honom till mig på whisky innan vi åkte till butiken och jobbade hela dagen i inlines med mera, med mera, med mera… Det kommer fler kvällar när jag nostalgiskt ska minnas den där butiken där jag kom som en punkig snorvalp och lämnade som en någorlunda välkammad fackpamp.

Två dygn med sönerna

Redan i måndags åkte Katja och Lovis till Stockholm och alldeles nyss kom de tillbaka till livet på kolonin. Vi har matats med bilder från deras cafébesök, parkhäng och glasspauser. Min fru hävdade att syftet med hemfärden var att ”plugga” och vem är jag att ifrågasätta. Särskilt inte när hon idag dessutom fick tillbaka en tenta och en uppsats med högt betyg, hon är en klippa, min fru.

Det har inte heller gått någon nöd på oss som var kvarlämnade på landet utan bil. Vi har bastat, Tages premiärbad. Han var fast beslutsam att sitta högst upp i bastun trots att temperaturen visade 97 grader. Vi löste det genom att Hjalmar hela tiden hällde vatten över honom, mycket uppskattat av dem båda. Särskilt kanske för Hjalmar som fick ett skäl att springa ut och in ur bastun.

När Tage somnat om kvällarna samt när han sovit middag har jag passat på att lära Hjalmar spela kort, klassiska ”Finns i sjön” trodde jag att jag spelat min sista omgång av för flera år sedan men jag har nu betat av ett otal partier på dessa dagar och fler lär det bli. Hjalmar har faktiskt slagit mig i alla matcher, jag var lite schysst i början för att få honom att förstå reglerna och taktiken men sen har jag ändå gjort mitt bästa. Skitspel.

Det blev någon omgång schack också och där var det mer så att jag lät honom vinna även om han blivit betydligt bättre sen vi började spela mot varandra förra sommaren. Med tanke på hur medioker spelare jag är själv så är det väl bara en tidsfråga innan han ställer mig i schackmatt utan hjälp från sin pappa.

Hjalmar är klipsk på ett annat sätt också. Väl medveten om att det gäller att passa på när lillasyster är borta ville han bygga en pilbåge eller slangbella. Jag ska inte påstå att det inte lockade mig också men jag insåg vilka konsekvenser det skulle få, för mig, så istället tog jag med honom ut i skogen och lärde honom tälja barkbåtar och vandringsstavar. Min tanke är att om jag lär honom hantera kniven kommer han snart lösa sin pilbåge själv utan att min fru kan skälla på mig. Smart va?

Men nu är vi som sagt samlade hela familjen igen. Trevligt såklart men det var också mysigt att hänga med bara sönerna i några dagar.

Fläderns tid är här

Ulf Lundell sjunger om fläderns tid i sin sång ”Sommarens vattenspridare” från den senaste plattan. Han fortsätter raderna med att berätta om att det kommer folk till hans Österlen under den perioden som han inte brukar se där annars; andra bilar, andra ungar, högljudda med ett annat beteende. I sin bok Vardagar utvecklar han vad som händer när städerna töms, högerregeln i trafiken sätts tillfälligt ur spel till hösten när de ger sig av tillbaka. Det är svårt att inte relatera till de raderna när vår högljudda familj springer runt i Kiholm medan flädern blommar. Jag kan dock högerregeln och som tur är finns det väldigt få året-runt-boende i föreningen som kan jämföra med hur det är annars.

Katja och Lovis har åkt hem till Stockholm för att ge Katja lite tid vid datorn så hon kan skriva sina skoluppgifter, de passar också på att koka flädersaft när dess tid trots allt är nu.

Vi har verkligen mängder med fläder så är det någon som känner att det är kort om de vita klasarna i grytorna får man mer än gärna ta en sväng förbi oss i Kiholm. Ge oss en heads up bara så vi kan ha kaffet klart och kanske en rabarberpaj.

Tjejerna är snart tillbaka i stugan, de ska veta att vi saknar dem. Tage har nerverna utanför skinnet och bryter ihop så fort jag går runt ett hörn, livrädd att bli lämnad. Hjalmar hänger läpp över att Lovis inte är här för att leka med honom, han säger att han ”kanske saknar henne” men det är helt uppenbart att han gör.

Det bor en elektriker i mitt blod

Ni har tidigare sett mig agera takläggare, rörmokare, målare med mera. Idag kände jag mig manad att ta mig an ett nytt kall. Min lillebror Adam är relativt nyutbildat elektriker och således måste ju även jag ha det i blodet.

Jag började med att kapa av sladden till förlängningskabeln med häcksaxen. Låt er inte luras av min besvikna min på bilden, jag visste självklart hela tiden vad jag gjorde. Om min fru påstår något annat är det förtal, om hon hävdar att jag hade blivit sur om hon gjort samma sak finns det däremot ett uns av sanning i det. Det var hon jävligt snabb med att påpeka.

Men det var inget som inte en sockerbit och en massa eltejp kunde råda bot på. Bilden är faktiskt från en liknande lagning igår, men då var det gräsklipparen som dog plötsligt. Jag har ändå alltid sagt att sladdlöst är bäst.

Jag litar ändå på min förmåga att laga kabeln. Så om du är på besök och jag ber dig stoppa i eller ta ur en kontakt så är det bara för att jag vill att vi hjälps åt. Inte för att jag känner mig för ung för att dö.

Är det någon som har en idé på nytt jobb jag ska ta mig an är det bara att tipsa i kommentarsfältet nedan eller på Facebook.

Några yrken jag känner att jag inte provat än; kärnfysiker, astronaut, bagare, väktare, kemist, kamikazepilot, diktator (ni vet att jag försökt) med flera.

Vikten av bra umgänge

Det finns föräldrar som hetsar betydligt mer än jag kring vilka deras barn umgås med. Jag har inte lagt någon större vikt vid det alls utan bara tänkt att så länge de leker ihop och har roligt så är jag nöjd.

Nu tror jag dock att jag förstår vikten av bra vänner. Hjalmar har träffat en kompis ute i Kiholm som verkar toppen; de leker på samma nivå och har gemensamma intressen, bra så. Men idag visade kompisen att han verkligen är något extra.

Hjalmar såg lika chockad ut som vi andra över trädgårdshjälpen.

Varken Katja eller jag är några genier i trädgården. Är det fint får det vara kvar. Tränger det undan något annat så försöker vi säga till växten på skarpen men accepterar naturens gång. Vad som är ogräs och inte vet vi inte, maskrosor har vi koll på. Och tistlar.

Men idag stod Hjalmars kompis där, nyss fyllda fem år och pekade runt i vår trädgård och berättade vad som var kirskål och annat ogräs. Han nöjde sig inte med att påtala våra brister utan underkände våra gröna fingrar till den grad att han tog saken i egna händer och började rensa våra rabatter. Katja och jag bara gapade.

När han gått hem på eftermiddagen satte jag Hjalmar i knät och sade att Jacob är en fantastisk vän, ”han ska du hålla hårt i”. Jag har aldrig tidigare insett just hur viktigt gott umgänge är.

Lovis kanske kan hitta någon kompis som är barn till en målare och vill stryka några lager färg på staketet?

Hemester, krig, arbetslöshet. Alltid är det något.

Facebook har en, oftast, trevlig funktion där den påminner en om vad man gjort tidigare år samma datum. Idag fick jag upp ett stort antiklimax från 2018 och insåg att 2020 inte blir det minsta bättre. Det handlar om Djurgårdens IF äventyr i fotbollseuropa, eller snarare min medverkan.

Jag såg mina första matcher med DIF fotboll runt åren 97-98, ungefär 11 år gammal. År 2000 stod jag i klacken för första gången och blev helt frälst, det kan vi ta och berätta om en annan gång. Mina drömmar om DIF i Europa var extremt begränsade, vi var inte ens nära men sen gick allt så väldigt fort.

Under den första vågen av Europaspel var jag för ung. 2002-2004 gick jag på gymnasiet och mina föräldrar var inte villiga att släppa iväg mig, det hade kanske gått att övertyga dem i och för sig om jag åtminstone hade haft egna pengar till flyg och entré. Det blev till att se bortamatcherna på TV och hemmamatcherna på plats, kommer aldrig glömma när vi gör 1-1 på Juventus ute på Råsunda efter att ha spelat 2-2 nere i Turin. Just då var vi i Champions League. 2005 var jag student med skral ekonomi och när det lottades fram att Djurgården skulle ner till Slovakien 2006 hade jag mitt livs enda arbetslösa period i antågande, jag hade ett påhugg med ett slutdatum och vågade inte bränna stålarna på en fotbollsresa.

Kanske var tur att man inte kom iväg och hamnade framför deras supportrar 2018. Vi DIF-fans fick mycket skit för det där päronet som kastades för några år sedan…

När det var dags igen 2018 var jag tokladdad. Katja och jag satt med SAS hemsida uppe och följde lottningen live i mobilen, så fort det skulle bli klart vart vi skulle var det bara att boka, barnvakt skulle vi lösa sen. Så dyker Mariupol från östra Ukraina upp. Dit gick det inga flyg och UD avrådde från inresa med anledning av väpnad konflikt. Ryktena började direkt gå i forumen om vart matchen skulle flyttas och speldatum var inte spikade mer än att man visste tidsperioden på ett ungefär. Men för småbarnsföräldrar är det inte så lätt att boka två veckor till Ukraina hipp som happ och sen lösa barnvakt, vi behövde veta exakt datum för att kanske på vår höjd få till en weekend. När datum väl var satt kostade en flygstol över 20 000 kr/st. Stor chans. Det kommer fler chanser sade vi.

Nere i Norrköping i höstas när vi säkrade guldet sade min fru att vi skulle med ut i Europa den här gången, till varje pris, inget kunde stoppa oss. Jag höll med och hade inte i min vildaste fantasi räknat med att en pandemi skulle döda drömmarna. Eftersom fotbollsgudarna inte vill se mig utanför landsgränsen med DIF-tröjan kan fotbollsäventyret bara sluta på något av dessa fyra vis;

1. Spel inför tomma läktare

2. Spel i ett land som inte släpper in svenskar just nu.

3. Spel i krigszon.

4. Ingen bortamatch (pga coronaviruset är det bara enkelmöten i kvalet och vi får säkert vår hemma, troligtvis även då inför tomma läktare).

Men har jag följt DIF i över 20 år på plats så kan jag följa dem i minst 20 år till och rätt var det är kommer det en lucka som fotbollsgudarna glömt att täppa igen och då drar jag ut på plundringståg i Europa med mina systrar och bröder i blårandigt. Det kommer ske.

Glad midsommar!

Vi är många i min generation som knarkat VM-krönikan från 1994 under uppväxten, Sveriges väg till brons. Jag har kvar den på VHS även om jag saknar video numera, den går inte att kasta trots att alla klipp finns på Youtube. Idag är inte bara årsdagen av Sveriges inledningsmatch mot Kamerun. När Roger Ljung ger oss ledningen och Martin Dahlin till slut kvitterar. Idag är det också midsommarafton.

Tage däckade först under sitt första midsommarfirande.

Midsommar brukar vara årets höjdpunkt för mig. Den enda högtid jag bara ser fram emot. Visst kan julen var mysig men den är till lika delar präglad av stress och ångest. Midsommar är frihet och drömlika nätter. När Katja och jag skulle börja dela upp jularna emellan våra familjer gav jag henne ett bud som ljöd; hon skulle få alla jular att bestämma fritt över så länge jag alltid fick förfoga över varje midsommar. Hon tog det först men ångrade sig sen när hon blev orolig för hur min familj skulle se på henne om vi alltid var hos hennes förälder julhelgen. Jag valde att tolka det som att hennes fria händer placerade varannan jul hos mina föräldrar. Midsommar är min högtid alltjämt.

Midsommar för mig är Nykvarn. Där har jag firat de flesta av mina 20 senaste hos familjen Weichert. Kommit ut på förmiddagen och mött 40-50 gäster, åkt med traktorn ut på någon äng och plockat blommor och ris som vi sen klätt stången med innan vi gått lös på akvavit, sill, västerbottenpaj, små grodorna och allt annat som hör en klassisk midsommar till. Det är troligtvis enda gången om året jag sjunger med i nationalsången. Kvällen brukar avrundas med grillning och bastubad eller dopp i den vedeldade tunnan. En enorm eloge till Ann och Björn som roddat det i alla år.

Jag brukar bli kvar i tunnan till tidig morgon, Katja och jag klev upp så vi kunde ta en av de första bussarna in till Södertälje midsommardagen 2014, nykära efter en månads förhållande bara. Hemma upptäckte vi att hon var en månad in i en graviditet också. Underbart minne och jag sade att om det blir en grabb ska han heta Hjalmar.

Årets firande blev såklart inte alls som det brukar men vi åt en trevlig traditionell lunch ihop med herr O.P. Andersson och gick bort till några grannar vars son fyllde fem år och åt en bit tårta. Det blev även små grodorna runt en buske och mitt i alltihop dök Sommarskuggan upp och överraskade barnen, den nya generationens favorit. Kanske inte Lovis favorit, när hon ser honom tar hon Katja i handen, spänner ögonen i henne och skriker ”SPRING!” De andra barnen var helt till sig och Lovis lugnade ner sig och bad sen Sommarskuggan om en kram.

Avslutade kvällen med bastu och bad. Tage överlycklig av att bada i Mälaren, han satt och kasta sand från botten och plaskade som om det var det bästa som hänt honom. Känns ändå fint att man trots situationen kan ge barnen fina midsommarminnen så de vet vad de förhandlar om i sina framtida relationer.

Sommarskuggan gästspelar i Kiholm.

Nu går vi på semester

Det kanske är en konstig rubrik från någon som varit föräldraledig sen första april och tänker fortsätta vara det till februari 2021. Men man har ju trasslat in sig i många uppdrag och ”jobb” som inte upphör bara för att man är föräldraledig från anställningen.

Det har varit en spännande vår där fackliga utskottet valde mig till ordförande och årsmötet i Stockholm Arbetarekommun valde in mig i styrelsen som sen konstituerade in mig i arbetsutskottet. Varpå LO-distriktet började kalla mig till diverse möten. Det är på ett sätt skönt att det händer denna coronavår så att alla möten sker på distans och med fördel kan ske med headset under barnvagnspromenader. Och ska jag vara helt ärlig har jag inte riktigt släppt mitt riktiga jobb heller, skulle aldrig falla mig in att stänga av mobilen så det blir en del facklig rådgivning åt så väl medlemmar som arbetsgivare. Det enda jag sagt nej till är rena förhandlingar.

Men nu är sista digitala sommaravslutningen genomförd och det är helt tomt i min kalender förutom lite DIF-matcher som ska genomlidas.

Jag skriver detta från baksätet i bilen; Katja är sur för att jag baksäteskörde så jag bytte till baksätetsbloggande. Hjalmar och Lovis sover mot mina axlar på varsin sida och Tage svepte en välling och däckade innan vi ens hade kommit till Älvsjö. Bakluckan full av rena kläder och mat. Nu flyttar vi ut i Kiholm för sommaren på riktigt.

Om bastun är ledig klockan 23:00 ikväll blir det en helt underbar start på den här semestern. Minns jag rätt står det några kalla Budweiser i stugans kylskåp som jag kan ta med ner för mitt nattliga bad.