Det finns föräldrar som hetsar betydligt mer än jag kring vilka deras barn umgås med. Jag har inte lagt någon större vikt vid det alls utan bara tänkt att så länge de leker ihop och har roligt så är jag nöjd.

Nu tror jag dock att jag förstår vikten av bra vänner. Hjalmar har träffat en kompis ute i Kiholm som verkar toppen; de leker på samma nivå och har gemensamma intressen, bra så. Men idag visade kompisen att han verkligen är något extra.

Hjalmar såg lika chockad ut som vi andra över trädgårdshjälpen.

Varken Katja eller jag är några genier i trädgården. Är det fint får det vara kvar. Tränger det undan något annat så försöker vi säga till växten på skarpen men accepterar naturens gång. Vad som är ogräs och inte vet vi inte, maskrosor har vi koll på. Och tistlar.

Men idag stod Hjalmars kompis där, nyss fyllda fem år och pekade runt i vår trädgård och berättade vad som var kirskål och annat ogräs. Han nöjde sig inte med att påtala våra brister utan underkände våra gröna fingrar till den grad att han tog saken i egna händer och började rensa våra rabatter. Katja och jag bara gapade.

När han gått hem på eftermiddagen satte jag Hjalmar i knät och sade att Jacob är en fantastisk vän, ”han ska du hålla hårt i”. Jag har aldrig tidigare insett just hur viktigt gott umgänge är.

Lovis kanske kan hitta någon kompis som är barn till en målare och vill stryka några lager färg på staketet?