Facebook har en, oftast, trevlig funktion där den påminner en om vad man gjort tidigare år samma datum. Idag fick jag upp ett stort antiklimax från 2018 och insåg att 2020 inte blir det minsta bättre. Det handlar om Djurgårdens IF äventyr i fotbollseuropa, eller snarare min medverkan.

Jag såg mina första matcher med DIF fotboll runt åren 97-98, ungefär 11 år gammal. År 2000 stod jag i klacken för första gången och blev helt frälst, det kan vi ta och berätta om en annan gång. Mina drömmar om DIF i Europa var extremt begränsade, vi var inte ens nära men sen gick allt så väldigt fort.

Under den första vågen av Europaspel var jag för ung. 2002-2004 gick jag på gymnasiet och mina föräldrar var inte villiga att släppa iväg mig, det hade kanske gått att övertyga dem i och för sig om jag åtminstone hade haft egna pengar till flyg och entré. Det blev till att se bortamatcherna på TV och hemmamatcherna på plats, kommer aldrig glömma när vi gör 1-1 på Juventus ute på Råsunda efter att ha spelat 2-2 nere i Turin. Just då var vi i Champions League. 2005 var jag student med skral ekonomi och när det lottades fram att Djurgården skulle ner till Slovakien 2006 hade jag mitt livs enda arbetslösa period i antågande, jag hade ett påhugg med ett slutdatum och vågade inte bränna stålarna på en fotbollsresa.

Kanske var tur att man inte kom iväg och hamnade framför deras supportrar 2018. Vi DIF-fans fick mycket skit för det där päronet som kastades för några år sedan…

När det var dags igen 2018 var jag tokladdad. Katja och jag satt med SAS hemsida uppe och följde lottningen live i mobilen, så fort det skulle bli klart vart vi skulle var det bara att boka, barnvakt skulle vi lösa sen. Så dyker Mariupol från östra Ukraina upp. Dit gick det inga flyg och UD avrådde från inresa med anledning av väpnad konflikt. Ryktena började direkt gå i forumen om vart matchen skulle flyttas och speldatum var inte spikade mer än att man visste tidsperioden på ett ungefär. Men för småbarnsföräldrar är det inte så lätt att boka två veckor till Ukraina hipp som happ och sen lösa barnvakt, vi behövde veta exakt datum för att kanske på vår höjd få till en weekend. När datum väl var satt kostade en flygstol över 20 000 kr/st. Stor chans. Det kommer fler chanser sade vi.

Nere i Norrköping i höstas när vi säkrade guldet sade min fru att vi skulle med ut i Europa den här gången, till varje pris, inget kunde stoppa oss. Jag höll med och hade inte i min vildaste fantasi räknat med att en pandemi skulle döda drömmarna. Eftersom fotbollsgudarna inte vill se mig utanför landsgränsen med DIF-tröjan kan fotbollsäventyret bara sluta på något av dessa fyra vis;

Spel inför tomma läktare
Spel i ett land som inte släpper in svenskar just nu.
Spel i krigszon.
Ingen bortamatch (pga coronaviruset är det bara enkelmöten i kvalet och vi får säkert vår hemma, troligtvis även då inför tomma läktare).

Men har jag följt DIF i över 20 år på plats så kan jag följa dem i minst 20 år till och rätt var det är kommer det en lucka som fotbollsgudarna glömt att täppa igen och då drar jag ut på plundringståg i Europa med mina systrar och bröder i blårandigt. Det kommer ske.