Att fylla 34 år

Runt 19:04 ikväll fyllde jag 34 år. En ålder som någon annan. Jag nojar inte mycket över ålder, det kanske kommer, men jag har på något sätt ljudlöst de senaste åren glidit över från en ålder där man kunde prata om vuxenpoäng för simpla saker som bolån till att vara så jävla vuxen att inte ens köp av en båt eller ny unge skulle ge poäng. Jag har liksom slagit i taket, det är inget snack om saken. Det är bara att sitta och vänta in 50-årskrisen. Eller kommer det en redan vid 40?

Min mamma ringde imorse och hade en utläggning om hur obehagligt det är att ens barn börjar bli medelålders. Schysst kompispass morsan. En riktig Kim Källström-macka, inte en sån där smekning fram till en fri Samuel Wowoah som var vanlig runt millenniumskiftet utan mer som när han drog en sträckt vänstervrist rakt på läppen på någon stackare i muren vid en frispark. Aoch. Men jag nojar inte.

Kul också att barnen kom in och sjöng för mig imorse. Det enda man egentligen önskar sig på sin födelsedag är annars sovmorgon. Fick många paket också; en verktygslåda, skäggrengöringskit, Ulf Lundells senaste roman samt en korg med öl och korv. Jag blev uppriktigt glad. Sen slog det mig att det är nog den gubbigaste paketöppningen jag varit med på. Hur ska det toppas nästa år? Viagra, bridgebord och presentkort på höftledsoperation? Nej, jag nojar inte.

Avslutade dagen med att åka vilse i Stockholm. Skulle ta färjan från Klara Mälarstrand till Riddarholmen efter ett möte i Stadshuset men båten svängde höger direkt, jag tänkte att den tog ut svängen för att komma rakt in på hamnen men den bara fortsatte längre och längre bort, under Västerbron mot oändligheten och vidare. Småningom hamnade jag på en av Essingeöarna och tappade tron på kollektivtrafiken. Gick hem på lite drygt två timmar. Det kanske är fler sådana äventyr man har att se fram emot som gammal.

Dagens presentskörd, förutom en Gott & Blandat Supersalt som jag åt upp direkt.

Ett Stocholm för alla

Ikväll är det kommunfullmäktige igen och jag återfanns i debatten om vilken vision staden ska ha och arbeta efter. Staden hade redan en vision om ”Ett Stockholm för alla” och det var fortsatt levande men högerns politik rimmar illa med den ambitionen så de kände väl ett behov av revidering. Därför sade jag något i stil med;

“Ett Stockholm för alla” har i fyra år varit hela stadens vision som vi arbetat efter och det sammanfattar också på ett vackert sätt vad vi i Socialdemokraterna i Stockholm har för ambition med vår politik för vår hemstad.

När högern nu föreslår att inriktningen ska upphöra blir det en tydlig signal om de sänkta ambitioner för sammanhållning som redan märkts i den förda politiken. Flera partikamrater före mig har talat om vad de sänkta ambitionerna inneburit för utbildningspolitiken, bostadspolitiken, näringslivspolitiken och kulturen med mera.

Jag kan inte stå här utan att komma in på idrottspolitiken. Den enda stora nya idrottsinvesteringen som gjorts av er denna mandatperiod är i innerstaden samtidigt som investeringen i Vårbergs IP skjutits på framtiden. Att just Vårbergs IP skulle få stryka på foten vid ett maktskifte varnade vi för redan våren 2018 när Moderaterna i idrottsnämnden med bestämdhet hävdade att en investering på en halv miljard i Skärholmen skulle vara omöjlig att försvara för skattebetalarna. Samtidigt som vi då nyligen hade återinvigt Åkeshovsbadet vars prislapp hamnade i samma klass, utan protester från Moderaterna.

Men det är skillnad på högerns politik för de besuttna och arbetarrörelsens politik för hela Stockholm, oavsett om du bor i Skärholmen, Bromma eller innerstaden. Vi vänder oss kraftigt emot den riktning ni leder staden. Ett Stockholm med ökade klyftor och lägre ambitioner för jämlikheten är inte den väg vi vill fortsätta gå längs. Jag yrkar bifall till reservationen från Socialdemokraterna i kommunstyrelsen.

Gamla pistoler och ungt blod

Sist jag såg en allsvensk fotbollsmatch var det en känslomässig berg- och dalbana. Det var i Norrköping och vi körde bil ner som serieledare inför avslutningen, bara vi inte förlorade skulle vi vinna guld men vi låg under med 2-0 i halvlek med både Hammarby och Malmö framför oss i tabellen, Katja grät. Vi vänder till 2-2 vilket innebar bärgat SM-guld för första gången på 14 år. Den gången, 2005, hade det varit i Göteborg och jag hade sprungit full som ett ägg, av lycka med mera, in på planen och slängt mig i famnen på spelarna för att fira. I Norrköping i höstas klättrade jag över staketet mer sansat, med någon folköl innanför västen bara och en tre månader gammal Tage i bärsele på bröstet. Firade mer i utkanten, men lika lycklig.

I Norrköping 2019.

Kontrasterna kunde inte vara större inför dagens match. En serie som sparkas igång för sent och utan publik på läktaren med lag på planen som inte ens kunnat värma upp med träningsmatcher. Det såg bedrövligt ut stundtals och vår enda räddning när vi släppte igenom Sirius gång på gång till jättechanser var att de var lika oförberedda och kunde inte skjuta på ett tillslag eller ta emot en boll heller. Det var 22 spelare på planen med 44 betongfötter tillsammans.

Allsvenskan utan publik är också väldigt beiget. Vår läktarkultur är omtalad och när jag reser runt och träffar spanjorer och engelsmän brukar jag visa dem bilder från våra matcher. De tappar hakan varje gång. De må ha bättre spelare i sina lag men den svenska publiken är världsklass.

Luckor på läktaren alltså. Laget är däremot nästan intakt från guldåret 2019, på Mackan Danielssons plats stod istället veteranen Erik Berg, Carinas snubbe, och var spelsugen efter att inte spelat på nästan exakt ett år på grund utav skada. Han och jag såg på förra säsongen ungefär likadant eftersom han satt bakom mig hela sommaren och hösten, ungefär 6-7 stolar bakom. Erik visade revanschlusta och satte 0-1 med säker nick på fin frispark från Aslak Fonn Witry. Det är bra att Erik lyssnat när jag skrikit att de ska göra mer mål.

Roligast var däremot att se vårt unga hopp Oscar Pettersson bytas in mot slutet och dessutom få punktera matchen med ett mål. Många har hajpat honom inför i år, har tydligen varit en stjärna på träningarna, nyss 20 år fyllda. Jag träffade hans moderklubb 2017 i ett ärende om en fotbollsplan i Bromsten. När de hörde att jag var djurgårdare berättade de för mig om Oscar och att jag skulle hålla ett öga på honom. Han hade då gått till DIF:s ungdomslag året innan. Djurgården är Stockholms stolthet och det känns extra fint att de hittar talanger fostrade i Stockholms föreningsliv, att de behåller, utvecklar och tror på dem. Drog efter dagens match ett sms till den styrelseledamot jag träffade då 2017 och tackade för en god fostran, fick veta att att det också var Oscars far. Jag kan tänka mig att han somnar stolt och med ett leende ikväll.

Det är vi många djurgårdare som gör, trots kvaliteten på fotbollen och de tysta läktarna. Vi står snart på arenorna runt om i Sverige igen. I över 100 år så har vi stått där, och i över 100 år så står vi kvar.

På besök hos Bromstens IK i september 2017.

Rosa Lovis

Lovis idag hemma hos mormor och morfar.

Lovis har gått och blivit det flickigaste barn jag träffat. Det måste helt klart vara något hon snappat upp på förskolan, vår närmsta förskola är på andra sidan Örbyleden inne i villaområdet Stureby och maken till homogen sammansättning har jag bara sett parodieras tidigare.

Lovis har gått all in på rosa klänningar, dockor, prinsessor o.s.v. Hon kommer ut från sin morgontoalett och kollar på Hjalmar innan hon utbrister; ”Jag är fin och du är cool”. Jag tänker inte lägga några negativa värderingar i vad som traditionellt ses som flickigt men jag är rädd att hon börjar begränsa sig i väldigt unga år, väl medveten om att det kan svänga många gånger för en treåring.

Därför blev jag väldigt nöjd när jag hittade boken Ester Tagg och den flygande holländaren på avslutningen av bokrean på Akademibokhandeln. Den handlar om ett barnhemsbarn som rymmer hemifrån och smiter ombord på ett piratskepp på jakt efter sina föräldrar som hon tror är pirater eller åtminstone rör sig i den världen. Extra glad blev jag när Kapten Stålhjärta gjorde entré och Lovis ville se en bild på kapten och utbrister; ”Men kaptenen är ju en tjej!” Ledde in på en ganska bra diskussion om att flickor kan bli vad de vill vara. Får dock hoppas att hon inte väljer att bli pirat nu.

Boken var för övrigt spännande och det finns två uppföljare som vi ska införskaffa också. Som jag skrev om i inlägget ”Hjalmar och Håkan Bråkan” läser vi mycket högt hemma i ungdomsböcker utan så mycket bilder då barnen sover i olika sängar och det blir omöjligt att läsa högt annars. Har ni tips på böcker får ni gärna slänga in dem i en kommentar nedan eller på Facebook.

Läge för en fjärde?

Katja och jag är tävlingsmänniskor som ständigt söker nya och tuffare utmaningar. Det får flera konsekvenser, en att vi inte bastar ihop längre, det blir helt enkelt för farligt, någon kommer dö av uttorkning där inne i bastun en vacker dag. Det är nog också en anledning varför ungarna fortsätter att ploppa ut; ”Det här var ju ingen match älskling, en till?”

Men det som var svårt med den första ungen är en barnlek numera. Från maj till oktober mer eller mindre bor vi i sommarstugan på 20 kvadratmeter hela familjen. Nattningen var en utmaning men den är under kontroll. Med rejäl stämma kör jag igenom Ulf Lundells ”När jag kysser havet”, Olle Adolphsons ”Balladen om det stora slagsmålet på Tegelbacken” och Robert Brobergs ”Båtlåt”. Sen sussar de gott allihopa. Ni som satt en unge i min famn vet att jag kan få den argaste bebisen harmonisk med min whiskysångstämma.

Natten till idag höjde vi oss till en ny nivå Katja och jag. Olympisk mästarklass eller möjligtvis till och med veteranmästare. Efter att de alla somnat i en hög, se bilden ovan. Började vi utan att de vaknade gå igenom deras kroppar i jakt på fästingar, hittade en i Lovis armhåla som sugit sig fast och plockade bort den med pincett utan att hon vaknade. Det är helt klar något mästarbälte som ska tilldelas oss.

Det här börjar bli för enkelt, vi borde byta viktklass till fyrabarnsfamiljerna. Får slänga in det kortet i förhandlingarna om en eventuell rakning.

Aldrig är högern så höger som i arbetsmarknadspolitiken

Det finns de som hävdar att politiken blivit mindre spänstig på senare decennium och att alla partier försöker tränga ihop sig i något som av vissa skulle kallas ”mitten”, ett mycket knepigt begrepp vi kan komma in på en annan gång eftersom vad som anses vara mitten har tendens att röra sig åt det håll samhällsdebatten styr.

Det finns ett politikområde där högern är mer tydligt höger än i något annat, arbetsmarknadspolitiken. Det är inte underligt då själva höger/vänster-skalan bygger på konflikten mellan arbete och kapital. Ändå blir jag chockad när jag läser Liberalernas fullständigt verklighetsfrånvända och högervridna debattartikel i dagens Aftonbladet där de drar en lans för att försvara företags rätt att utnyttja östeuropeisk arbetskraft med löner långt under vad man enligt svenska kollektivavtal har rätt till.

Hela debattartikeln är inget annat än ett långt försvarstal för lönedumpning. Om det skulle vara helt fritt fram att ta hit arbetskraft och det, som motionärerna önskar, vore förbjudet för fackföreningsrörelsen att kräva bättre villkor och sätta företag i blockad vad skulle det betyda för den svenska arbetskraften? Varför skulle någon i längden vilja anställa någon med svensk lön som dessutom har rätt till massa dyra förmåner som pensionsinbetalningar, försäkringar, lönetillägg m.m.

De som skulle drabbas är de tre grupper jag värnar mest om som socialdemokratisk politiker;

1. Det är dels den svenske arbetaren som småningom skulle ställas inför arbetslöshet och på vägen dit behöva stå tillbaka gällande villkorsförbättringar eftersom den internationella konkurrensen inte skulle tillåta att löner och krav gällande exempelvis arbetsmiljö ökade.

2. Det är dels den östeuropeiska arbetaren som skulle tvingas jobba och utföra samma arbete som svenska kollegor men till betydligt sämre villkor. Lika lön för lika arbete skulle inte gälla utan istället skulle två arbetare på samma arbetsplats tjäna olika mycket beroende på var de är födda och vilket ursprung de har. Det finns ett ord för det, jag kommer inte på det nu, det rullar på tungan…

3. Det är också de svenska småföretagarna som sliter med små vinstmarginaler och tvingas brottas med oseriösa lönedumpande företag i upphandlingar och konkurreras ut. De får inte bara sina livsprojekt sönderslagna utan de får också se de som svettas bredvid dem gå ut i arbetslöshet tillsammans med dem själva.

I min roll som facklig ombudsman får jag mycket tips om oseriösa företag och förslag på arbetsplatser att besöka för att hitta osund konkurrens från Östeuropa. Liberalerna kan tro att de springer företagens ärenden när de kommer med utspel som det de kom med idag men de ska veta att nästan alla tips jag får in är från andra företag, seriösa svenska företag som vill göra rätt för sig men som blir frustrerade när de ser hur utländska företag förstör den svenska marknaden och skapar en osund konkurrens.

Det är kanske skönt att vi har den där tydliga höger/vänster-frågan i Sverige. Men det är en föga tröst när man slår upp tidningen och får läsa något så ondskefullt som det Liberalerna idag presenterade i Aftonbladet.

Tummetottbesked

Jag var kanske överladdad inför presskonferensen med palmegruppen i morse men med tanke på vad som presenterades hade de kunnat skita i den fullständigt. Ett enormt antiklimax. Vi var nog många som hade hoppats på någonting nytt, bara något litet, något som kunde binda någon till något. På 34 år har gruppen gått från en strävan att gripa en mördare till att stegvis skruva ner sina ambitioner till att nu slutligen nöja sig med att konstatera att det finns en sedan länge död som de skulle önskat ställa några frågor till. Och jag skulle vilja ha ett samtal med Karl Marx men inte fan kallar jag till presskonferens om det.

Jag kommer osökt att tänka på sagan Mäster Skräddare där en man kommer med en bit tyg och önskar en rock men för varje vecka som går sänker skräddaren förväntningarna på vad det kommer bli av tygbiten från rock, till byxor, till väst, till vante, till tummetott. Dagens besked var en tummetott.

Inget motiv, inget mordvapen men ett konstaterande att han bar keps. Nu kanske jag är partisk som notorisk kepsbärare men det känns ganska tunt och oseriöst att hänga ut en man som inte kan försvara sig på lösa grunder.

Jag påstår inte att Stig Engström är oskyldig, det kan ju ingen med säkerhet göra. Men jag tycker mig känna igen typen. Uppmärksamhetssökande, halvt misslyckad person som lever med en ständig ängslighet och visar mytomaniska drag. Inte helt ovanliga inom lokalpolitiken i de kommuner jag varit aktiv i. Engström själv var lokal moderat i Täby.

Jag har ytligt bekanta som bär exakt samma drag. Vars första tanke vid en katastrof eller större händelser är en fundering över hur de ska kunna suga ut lite uppmärksamhet och också gör det. Som gärna kommenterar i radio, TV och tidningar med halvsanningar och överdrifter om sin egen roll. Jag kan se hur de skulle kunna nästla in sig i lögner som skulle leda till att de misstänktes för mord. De skulle så klart frias vid hårdare granskning och få skämmas, om de kunde skämmas. Desto mer jag läser på om Engström verkar han vara en patetisk figur men steget därifrån till mördare är ganska långt.

Det enda positiva som kom ur dagens presskonferens var att de beslutade att lägga ner utredningen. Det verkar trots allt varit ganska skickliga utredare sista åren men den var redan pajad och bortom räddning. Det hade varit ärligare att bara lägga ner med hänvisning till att ingen gärningsman kan knytas till brottet.

Jag ska inte konspirera om mordet, inte raljera mer om mordutredningen utan bara minnas Olof Palme och hans livsgärning, ägna den några extra tankar ikväll.

Historiska skägg

Som jag skrev i inlägget ”förhandlingsabstinens” i slutet av maj så har min nya ansiktsfrisyr vållat upprörda känslor i familjen. Strejkvapnet har lösts ut men inte haft den önskade effekt som min motpart, även känd som andra hälft, hoppats på. Nu känner jag dock att jag börjar närma mig en situation där jag också snart hamnar i blockad eller lockoutas. Konfliktvapnet rasslade friskt nyss i hemmet på Trollesundsvägen i Bandhagen; ”Du kanske kan åka och spela golf istället” fick jag som svar när jag inte gav vika för en utpressning. Tydligen är jag i nuvarande skick inte tillräckligt anständig för att närvaro vid familjehögtider som studentmottagningar.

Katja ska veta att jag också kan trappa upp den här konflikten. Hon borde lära av historien, eller vad säger ni om fotona nedan, lite sämre kvalitet på mobilkamerorna (ser ut som en äldre LG och en Nokia N8) men hög nivå på skägg och frisyrer;

Jobbabstinens och drömyrken

Det börjar bli lite jobbigt att bara gå hemma, inte för att det inte finns något att göra. Jag kan jobba dygnet runt här om jag vill. Men inget blir klart, man kommer aldrig framåt och hela ens existens skriker om att man spelar en ganska obetydlig roll i det stora hela. Mitt bidrag till ett bättre samhälle är ytterst begränsat för stunden. Att vika den rena tvätten gör bara att jag kan tömma tvättmaskinen, vilket i sin tur bara betyder att man kan sätta på en ny maskin tvätt. Diskmaskinen är inte särskilt mycket sexigare.

Men idag har jag tänkt på hur lyckligt lottad jag ändå är som har ett jobb som jag går runt och längtar efter. Det var inte ombudsman jag satte upp högst på listan när jag som barn funderade på vad jag ville bli. Min mamma får rätta mig om jag har glömt något yrke men jag vill minnas att det bara fanns fyra yrken jag ville ha:

1. NHL-proffs. En dröm jag delade med många unga pojkar i början av 1990-talet som samlade på hockeybilder och sprang runt på vändplaner med innebandyklubbor och bollar fyllda med plastpåsar, så man skulle få den rätta tyngden i bollen som inte var anpassad för asfalt och dåligt bortsopat grus. Jag var alldeles för ovillig för att träna så mycket som krävdes och hade genetiken emot mig, det är inte många spelare som mäter 174 centimer över isen som tar sig långt, särskilt inte utan större talang och med bristande träningsmotivation.

2. Komiker. Det här var min backup till hockeyn, eller så skulle jag kombinera dem. Min stora idol innan punken kom in i mitt liv var Robert Broberg som jag beundrade nästan lika mycket som hockeyspelaren Mats Sundin. Andra förebilder var hela Killinggänget. Jag hade först planer på att uppträda som standup i samband med hockeymatcherna när jag var NHL-proffs, slå två flugor i en smäll och göra USA-turné med Toronto Maple Leafs. Sen blev jag sugen på att göra TV-serier, det var i samma veva som Kvarteret Skatan kom. Skissade upp många sketcher. Men det sket sig, jag vet inte om jag inte är tillräckligt rolig eller om folk inte fattar hur rolig jag tycker jag är.

3. Diktator. Det här var min kanske galnaste dröm men jag fick in i den ganska hårt. Jag läste alla biografier jag kunde hitta om män som störtat system och kommit till makten och fastnade särskilt för Julius Caesar och hela den romerska republikens sönderfall efter att arméernas lojaliteter knutits till fältherren istället för staten. Hur skulle jag kunna nyttja eventuella uppror, samordna dem och ha en privat armé redo? Genom utnyttjandet av privatiseringar och offentliga upphandlingar var planen. Blackwater var på tapeten, i Paris var det uppror och värnplikten skulle troligen avskaffas. Perfekt läge för rätt ”säkerhetsentreprenör” att bygga ett litet imperium. I bokhyllan stod en byst av Stalin. Men sen hoppade jag av universitetet, skaffade mig ett jobb, gick med i facket och blev demokrat.

Det fanns även period när jag ville bli författare. Jag fick idén när jag funderade på vilket Nobelpris jag lättast skulle kunna tilldelas. Allt som rör forskning och naturvetenskapliga ämnen var bara att glömma. Fredspris till en diktator? Skulle väl inte vara första skandalen i det prisets historia men föga troligt. Litteraturpriset landade jag i. Läste på om litteraturhistorien och gjorde en skiss på den kanske mest pretentiösa roman som någonsin skulle ha skrivits. Fylld av hopplösa referenser till upplysningsfilosofer.

Det hade varit kul att vara NHL-proffs, kanske. Men är nog tur att jag blev ombudsman.

I början av min hockeykarriär.

Föräldralivets baksida

Det här med att vara småbarnsförälder gör att man i verkligheten ställs inför de situationer som man innan man hade barn bara skämtade om. Situationerna som då fick en att fundera på om man verkligen skulle ha barn. Som igår kväll;

Jag: ”Har du kissat på dig Lovis?”

Lovis: ”Nej”

Jag: ”Du är helt blöt om rumpan”.

Lovis: ”Jag har satt mig på något blött”

Jag tar av henne byxorna: ”Men det luktar kiss om dina byxor”

Lovis: ”Det var en katt som hade kissat på en leksak och jag satte mig på den… Men det var ingen katt kvar då så jag visste inte att det var

Sure baby. Man får ändå ge henne en eloge för att hon håller uppe sitt pokerface, inte en min rörde hon som kunde avslöja att hon över ett år efter att hon blivit blöjfri skulle ha varit med om en olycka. Nåväl, att stå med ett par nedkissade strumpbyxor i händerna och trycka näsan i dem är ändå en överkomlig föräldrauppgift.

Värre i morse när jag hittade Tage i köket lekandes med mina relativt dyra Sennheiser-hörlurar. Silikonproppen till det högra örat var borta och han var mer än skäligen misstänkt för att ha varit inblandad i försvinnandet. Den gick inte att finna och jag gick igenom mitt lager av silikonproppar men självklart finns det inget standardmått så det var fruktlöst.

Jag hade börjat googla efter reservdelar när Katja ropar från badrummet att hon hittat silikonproppen. I Tages blöja. Jippi. Nåväl, nu är den tvättad och att stå och skrubba bort bajs från sina prylar är väl också en relativt hanterbar föräldrauppgift. Det är däremot lite jobbigt att veta att min ena hörlur vandrat genom min sons tarmsystem, trots skrubbandet tycker jag fortfarande att man kan förnimma en bajsodör kring hela headsetet.

Men oftast är det trots allt det värt det.

10 dagar kvar till nationaldagen

Tillhör du den vilseledda massan som idag har firat eller kanske fortfarande firar nationaldagen? Då är jag ledsen att behöva säga det, men du behöver göra om det om tio dagar. Inte bara för att det är min födelsedag den 16 juni utan för att det är den historiskt korrekta tidpunkten som gett upphov till nationaldagsfirandet.

”Men Gustav Vasa valdes till kung 6 juni 1523?” Kanske du tänker. Det stämmer men det är enligt den julianska kalendern, alltså den kalender som Julius Caesar införde och som räknade fel på hur lång tid det tar för jorden att runda solen. På grund utav den felräkningen sköts datumen på året och hade vi fortsatt tillräckligt länge med den hade vi fått fira jul i sommarvärme här i Sverige.

Det korrigerade den gregorianska kalendern som i Sverige började gälla 1753, då vi nu lever efter den mer korrekta kalendern infaller årsdagen utav valet av Gustav Vasas den 16 juni. Om man räknar tidpunkt utifrån när jorden står i samma position utifrån solen som den gjorde när händelsen ägde rum.

Gustav Eriksson Vasa, eller ”G1” som hans polare sade.

Det var Gustav III som lite slarvigt utropade 6 juni till gustavsdagen vilket även är anledningen till att regeringsformen 1809 antogs just det datumet. De två händelser det är meningen att vi ska minnas denna dag.

16 juni råkar även vara min födelsedag, självklart ovidkommande i sammanhanget och inte anledningen till att jag ensam driver kampanjen ”flytta nationaldagen”, det är bara en lycklig slump.

Jag ser fram emot ett stort firande den 16 juni med tal, pompa och ståt!

Min morfar Joel

Min morfar är en riktigt rolig jävel, ett original som sätter sina spår. Ikväll i bastun kom han på tal och gubbarna började berätta historier om honom ute i Kiholm, kärleksfullt. Jag sade inte att det var min morfar först för jag tänkte att det var kul att höra vad de skulle säga. De gissade att han måste vara över 80 år nu och imponerades av att han cyklar ut till stugan nästan varje dag. Han fyller 89 år senare i höst.

Det drogs historier om jävelskap han hittat på och folk mindes slagsmål han varit i på fester i klubbhuset och hur han på något sätt alltid vann, han hade tydligen varit brottare i yngre dagar. Jag fyllde i lite och berättade att han kör med fula knep han lärt sig i brottningen, exemplifierat med hur han bet min farsa när de brottades någon gång på 90-talet och hur han gjorde det snyggt så ingen annan märkte det, förutom farsan då, han skrek.

Att han varit brottare hade de rätt i. Kallades för Björnen och var högt rankad. Tror han vann en B-final i SM och var rankad fyra i Sverige i sin viktklass. Jag vågar inte ta gift på de uppgifterna dock. Småningom berättade jag att det var min morfar, då hade jag bastat ut hela gänget som gått ut och kommit in igen och var på väg ut en andra gång. Då hade jag ändå bara fått upp den i 95 grader. Det skrockades från gubbarna om att de kunde se likheterna och att min morfar Joel brukade basta ut folk i samma bastu på pin kiv för att han gillade det. Sen gick vi ut och dök i vattnet, 14 grader varmt nu.

Jag saknar morfar denna sommar. Han är av förståeliga skäl lite isolerad för att undvika smitta. Vi hade pratat om gökotta med likör till Kristi himmelsfärd och en resa ner genom Östergötland för att titta på den gård och de gator han sprungit på som pojk. Förhoppningsvis kan vi ta det senare i år. Annars blir det väl till 90-årsdagen. Han kollade in en kortis på tomten igår, gav mig en skylt att sätta upp på dasset, eftersom jag enligt hans antaganden än ”inte satt upp någon vackrare konst i alla fall”, det hade han såklart helt rätt i. Så nu sitter den där ovan muggen, stulen från ett torp någon gång efter kriget och påminner mig om min roliga morfar.

Därför ska du bli vår sommargranne

Plötsligt händer det; en kolonistuga är till salu i Kiholm! Jag känner inte säljarna och jag har ingen provision på försäljningen från mäklaren, jag säger det här som din bästa vän och blivande sommargranne. Köp den. Jag ska ge några skäl nedan;

1. Läget. Det tar en halvtimme in till Stockholm. Några minuter in till Södertälje centrum och ändå är du långt ut på landsbygden mitt i ett naturreservat där det strövar kossor fritt och finns en sjö där fågelskådarna smyger i vassen. De närmsta fasta grannarna är antingen bönder med stora hagar eller stall med ännu större hagar. Kossor, hästar och får var du än ser.

2. Bastun. Koloniföreningen har en egen bastu nere vid Mälarens strand, 500 meter från stugorna där det varje kväll anordnas allmän dam- och herrbastu. Man kan också kostnadsfritt boka egna timmar om man vill bastu i eget sällskap. Precis utanför bastun finns en badbrygga och det bara att dyka i när värmen blir för svårjobbad. Fort in igen och värm dig bara, det är inte tempererat vatten i Mälaren, än. Vi jobbar på det.

3. Priserna. Jämfört med Stockholm är det småpengar man lägger ut. Marken arrenderar föreningen från Södertälje kommun och arrende inklusive medlemskap i koloniföreningen är 2500 kr. Om året, alltså drygt 200 kr/mån. Själva stugorna går lös på strax under halva miljonen. Vi köpte för 400 000 kr en fin stuga. Finns de som kräver mer kärlek som kan gå för 350 000 kr och är de riktigt fina kan de gå för 500 000 kr. SMS:a låna. Dessutom fri parkering, hur mycket tjänar du in på det under en säsong mot gatorna i huvudstaden?

4. Odlingsmöjligheterna. Hur mycket kan ett betongbarn egentligen om blommor och bin? Och då menar jag bin som flyger och blommor de pollinerar. Du lär dig. Kunskap finns i varje stuga här ute eller i våra nätforum och youtube är din vän. När du lärt dig bemästra trädgården, svettats färdigt och får skörda din egenodlade mat samt plocka dina bär och frukter kommer det vara de godaste gurkorna, hallonen och potatisarna du smakat.

5. Grannarna. Du får bo nära mig och min familj, få förunnat. Jag har tjuvstartat så jag vet redan nybörjarmisstagen man gör i trädgården, jag har en stor grill med plats för massor av middagar, jag har alltid öl i jordkällaren, jag har lagt om mitt eget tak så läcker ditt är det bara att ropa, jag håller på att lära mig dra vatten också samt har ett förråd med fler verktyg än man rimligtvis behöver. Mi casa es tu casa (jag studerar även spanska). Eller som mannen i Yrrol-filmen skriver på sin skylt; jag kan dansa också!

Det finns ingenting att fundera på, slå till. Det är nu dessutom två stugor ute till försäljning och det har inte hänt sen vi köpte. Det var därför vi fick vår så billigt för alla andra började buda på en mindre charmig men billigare stuga som när vi skrivit på våra papper hade blivit dyrare än vår. Stolpe in. Stugorna det handlar om är stuga 106 och stuga 86. Vi bor i stuga 73 så det är väl bara att avgöra vilket avstånd ni vill hålla.

Pervers politiker

Högdalen har några stjärnor historiskt, med risk för att missat några tänker jag ändå att de största profilerna härifrån är skådespelaren Kjell Bergqvist, legenden Joakim Thåström och politikern, författaren samt debattören Veronica Palm. Då känns det inte annat än väldigt rätt att Veronica och S-gänget i stadsdelsnämnden gjort en skrivning om att Ebba Grön borde få ge namn åt en plats i Högdalen eller Rågsved. I lokaltidningen utvecklar hon vad bandet betytt för henne; ”Jag var barn när de började och slog igenom. Under hela min ungdomstid har de varit soundtracket till mitt politiska engagemang.”

Jag har en liknande relation till Ebba Grön förutom att de hade slagit igenom för länge sedan när jag kom över en återutgivning på CD av ”We’re only in it for the drugs”, debutalbumet. Min snåriga väg in i punken börjar våren 1999 när Djurgårdens IF fotboll ger ut en skiva med DIF-låtar, man gjorde mycket sånt på den tiden. Åtta av tolv låtar var gjorda av Coca Carola och jag blev nyfiken på bandet och sprang ner på stan och köpte ett album på Kringlans Skivor, salig i åminnelse. Ungefär samtidigt kom morsan hem med ett samlingsalbum av De Lyckliga Kompisarna, DLK. Min introduktion i svensk trallpunk var fullbordad.

Året innan, 1998, hade jag i skolvalet röstat på Moderaterna. Mest för att jag tyckte om Carl Bildt och fått för mig att skatterna var för höga, men det är nog preskriberat nu. Alla har väl sina ungdomssynder. Den svenska punken visade sig rimma illa med min självbild som moderat men jag var i en lättformad ålder, sisådär 13 år. Jag valde punken, den var trots allt tuffare än Calle B. Efter följde något år av ideologisk vilsenhet. Visst var jag vänster och revolutionär nu men var jag kommunist eller anarkist? Det skiftade ungefär lika mycket som musikvideorna på ZTV och MTV. Sosse blev jag inte förrän jag klippt mig och skaffat mig ett jobb, men det är en annan historia.

Hur som helst så satt där en 13-årig trallpunkare i Södertälje och fick höra att Ebba Grön var ett måste om man gillade punk, det var bara att skaffa en platta och det blev den ovan nämnda. Som ett knytnävsslag i magen träffade första raderna på skivan; ”Det finns inget att göra i den här trista förorten, det finns ingenting här för oss, nej ursäkta jag överdrev lite grann vi kan ju knarka supa och slåss!” Släng er i väggen Coca Carola och DLK, nu snackar vi. Jag var såld.

Sen den dagen var det bara Ebba Grön, Imperiet och Thåström som gällde. Det var min enda riktigt klara ledstjärna och jag skrev politiska texter med dem i örat, tog livsbeslut efter hur jag tolkade musiken och tänkte att jag skulle vara punk hela livet. Det tycker jag att jag fortfarande till viss del är också, lite i alla fall, kanske väldigt lite. Hade mitt tonårsjag träffat mig hade han bara mumlat några rader ur Ebba Gröns låt ”Pervers politiker”.

Ett tag var jag inne på att döpa en eventuell dotter till Ebba efter bandet. Ebba Grön var väldigt viktiga för mig, trots att de hörde till en annan generation. Jag vet inte om jag hållit uppe ett politiskt engagemang som oorganiserad 13-åring med bara dåtidens trallpunk. Jag tror att Ebba Grön och Thåström i stort starkt bidrog till att jag fortsatte tänka på politik och analysera världen med de glasögonen när det fanns en så mycket enklare värld av idrott och tjejer som man kunde grävt ner sig i.

Jag slutade faktiskt lyssna på Thåström i samband med ett skivbolagsbyte där det blev mer fokus på merchandise än musiken och plötsligt fanns ”Thåströms spanska brandy” på Systembolaget. Jag minns den dagen så tydligt. Jag satte på Ebba Gröns ”Profit” som berör ämnet kan man säga och sen stängde jag av musiken. Besviken för att min ledstjärna ledde åt ett håll jag inte vill gå. Måste varit minst sju år sedan. Får kanske förlåta och ta upp lyssnandet igen, alla gör vi våra tabbar, va fan, jag har ju röstat på Carl Bildt till och med.

Klart gruppen ska ha en gata eller ett torg, de har betytt massor för väldigt många.

Tidigt 2000-tal. DLK ska ha ett stort tack för att de i låten ”Punkskolan” hånar alla som klär sig som nidbilden av punkare. Annars hade jag väl kommit med tuppkam och nitar en vacker dag.

Istället för vykort

Det är gripande att höra berättelserna från de fackliga projekten i utvecklingsländerna. Hur människor än på 2020-talet offrar sin egen individuella trygghet för att organisera sina arbetskamrater och kämpa för en större kollektiv trygghet. Berättelser som inte sällan påminner om de man läser om i den svenska arbetarrörelsens historieböcker.

Internationellt solidaritetsarbetet har jag inte jobbat med i fackföreningsrörelsen, än kanske ska tilläggas, man vet aldrig vad som händer. Däremot har jag fått ett flertal lyckade projekt föredragna på jobbet och på seminarium. Minns särskilt det senaste som vår internationella sekreterare på Seko, Jens Savestam, berättade om. Hur rätten att få förhandla kollektivt krävde ett stöd av 50 procent av de anställda enligt nationell lag. Samtidigt som arbetsgivaren gjorde allt i sin makt för hota och skrämma anställda att inte organisera sig. Ofta med metoder som påminner extremt väl om svenskt 1800-tal, där den totala avsaknaden av anställningstrygghet ledde till att ett fackligt medlemskap betydde avsked på dagen, där arbetsgivaren även ägde arbetarnas bostäder och ett avsked innebar vräkning o.s.v. Det Seko-projekt som Jens berättade om hade slutat lyckligt och kollektivavtal fanns på plats till slut.

Från träffen i Budapest 2016.

Jag hörde en liknande berättelse från arbetarna på Telenor i Bangladesh när jag mötte dem i Budapest som representant för Seko på Telenor Sverige. Vi var där för att bilda en Global Alliance inom Telenorkoncernen. Det var hemska berättelser från arbetarna i Bangladesh om hur de nästan lyckats få till ett erkännande om att facket fick företräda arbetarna när arbetsgivarna kontrar med avsked på nyckelpersoner i fackföreningsrörelsen, lägger ner vissa delar av verksamheten där den fackliga organiseringen var extra stark och med hot om repressalier lyckas få några att vackla i sitt stöd för facklig organisering och pressar ner stödet under 50 procent, i alla fall det öppna stödet. Det egentliga stödet var skyhögt enligt de bangladeshiska kamraterna. Men en småbarnspappa som ska försörja en familj visar inget fackligt engagemang utåt till exempel.

Det var i september 2016 som jag var i Budapest och träffade dem. Nyligen gick jag förbi minnesskylten vid Långholmen som hedrar alla de svenska politiska fångar som suttit där förr, ofta på grund utav just försök att organisera arbetsplatser fackligt. Jag mindes mina kamrater från Bangladesh och tänkte att om någon av dem är en framtida bangladeshisk motsvarighet till Hjalmar Branting, August Palm eller Hinke Bergegren.

Jag tänkte på dem igen idag när Facebook undrade om jag ville skapa en födelsedagsinsamling inför den stora dagen 16 juni då jag fyller 34 år. Därför valde jag Olof Palmes Internationella Center som gåvomottagare, de jobbar bland annat med att bygga upp fackföreningar där det behövs som mest. Skänk gärna dem en slant via min insamling som ni hittar här, istället för kort och blommor.

Trygghet för vanligt folk

Det skulle kraftigt vara att skarva med sanningen om jag hävdade att jag sett fram emot den här dagen. Man skulle kunna kalla det för en direkt lögn. Himmel vad jag bävat inför dagen när LAS-utredningen skulle presenteras. Min fru brukar irritera sig på att jag svävar iväg i min egen värld och blir svårkontaktad. När hon frågar vad jag tänker på har de vanligaste svaren sista året varit Gudmund Toijers LAS-utredning eller ”inget” men även det har oftast varit Gudmund Toijers utredning.

Det eskalerade i februari när jag fick en dragning av en skiss på utredningsförslag, knöt sig direkt i magen som jag skrev för några veckor sedan i inlägget ”LAS-utredning ❤️ Pappersstrimlare = sant?”.

Min oro har haft flera bottnar. Dels har jag varit orolig för själva förslaget men det har jag förlikat mig med att det skulle bli skit. Framförallt har jag varit orolig för arbetarrörelsens strategi för att tackla krisen. Det har varit lite mycket av att sätta press på Liberalerna och Centerpartiet, en fruktlös strategi. De är marginaliserade extremistpartier i arbetsmarknadspolitiken och lika lättpåverkade i denna fråga som Sverigedemokraterna är i invandringsfrågorna. Skulle det hända något i frågan måste regeringen behöva pressas till att förkasta utredningen och ta smällen för det.

Utifrån det givna läget är jag därför väldigt nöjd med arbetsmarknadsminister Eva Nordmarks uttalande i DN om att utredaren misslyckats. Att även om parterna inte hittar en egen lösning så kan den inte genomföras utan måste omförhandlas. Det dödar inte frågan och regeringen borde aldrig ha tillsatt utredningen men det öppnar spelplanen. Plötsligt sitter inte Svenskt Näringsliv på andra sidan förhandlingsbordet med trumf på hand medvetna om att om man inte kommer överens får de ett färdigt förslag som fullständigt väger över till deras favör.

Att utredningen inte bibehåller maktbalansen torde vara övertydligt för alla som läst förslaget och har man inte tid eller lust med det är det bara att kolla på reaktionerna när det blev offentligt. De fackliga organisationerna från arbetarnas LO till akademikernas SACO är skogstokiga och Svenskt Näringliv flankerade av de rabiata nyliberalerna i Almega och Företagarna applåderar. Tydligare kan det inte bli.

Vad som händer härnäst och vad du ska göra beror på din roll i rörelsen. Sitter du vid förhandlingsbordet med Svenskt Näringsliv eller har inflytande över förhandlingarna ska du bara acceptera något som du skulle ha accepterat ändå även om det inte hängt ett lagstiftningshot över huvudet på dig. Tänk logiskt och gör bara överenskommelser du kan berätta stolt om i en framtida biografi eller för barnbarnen. Är du socialdemokratisk politiker med inflytande över lagstiftningen, tänk på att du ska behöva se arbetarklassen i ögonen i resten av ditt politiska liv. Du vill inte att de ögonen ska se tillbaka på dig och tänka på sveket från LAS-frågan.

De flesta av oss tillhör ingen av kategorierna. Vår uppgift är att påminna de som gör det om deras uppgift, hela tiden tills frågan är död. Det handlar om tryggheten för vanligt folk.

Stolpskott på mors dag

I min familj under uppväxten firade vi jul och midsommar. Det hände aldrig att vi bakade på kanelbullens dag, alla hjärtans dag märkte man att det var genom skyltfönstren nere på stan och mors samt fars dag kunde på sin höjd generera ett grattis, senare utbytt till ett sms. Födelsedagar i vuxen ålder har firats med en hälsning på Facebook ihop med hundratals andra, kanske även ett sms.

Det var därför en chock för mig att träffa Katja som ställde helt nya krav på uppvaktning. Födelsedagar var inget hon lämnade åt slumpen, det var klara direktiv med frukost på sängen, prinsesstårta och champagne. Det misslyckades kapitalt då jag missförstod önskemålen och serverade allt samtidigt i sängen. Dessutom hade jag inte hunnit hem från en konferens innan Systembolagets stängning dagen innan och fick ta vad jag hade hemma. Katja kollade på mig som om jag var dum i huvudet. Tydligen vill ingen ha prinsesstårta och whisky till frukost i sängen, om man inte enligt henne är gravt alkoholiserad.

Det första mors dag-firandet var utan direktiv och det föll ännu mer pladask då jag trodde att endast ett grattis var kutym. Gråt och tandagnisslan. Till mitt försvar vill jag säga att jag inte är den enda av mina vänner som gått i den här fällan, jag har flera vänner som gjort precis samma sak och sen fått äta upp det mångdubbelt, alla har vi fått höra att just den första mors dagen ska vara något alldeles särskilt. Det har helt flugit över våra huvuden och hade vi bara varit bättre på att kommunicera med varandra hade dylika misstag inte behövt upprepas. Kanske kan det här blogginlägget rädda någon nybliven pappa från lynschning i framtiden.

Det finns fler historier men de är inte preskriberade än så avstår dem för husfriden. Kanske kommer nästa år.

Men även om jag har haft stolpe ut eller kanske till och med varit ett stolpskott ibland tror jag att jag smekte bollen stolpe in idag. Vi väckte Katja med sång, Idas Lilla Katt-visa, den versen som handlar om kära lilla ”mora”. Sen råkade vi byta någon rad så det blev hon som sket på broa men det uppfattades bara som spex, stolpe in. Hon fick sen en wokpanna från La Creuset, inte manschauvinistiskt utan uppmuntran i hennes stora passion för matlagning.

Vi tog sen en promenad till Trädgårn Södertälje och åt ekologisk fika i deras gårdsbutik innan vi gick hem och grillade kyckling och avslutade kvällen med rabarberkaka. Hon ser nöjd ut, jag är lättad. Hon är trots allt en jättefin mamma åt våra barn och förtjänar att hyllas, precis som min mamma förtjänar hyllningar för sina insatser som förälder. Men såna inlägg är inte lika roliga att läsa.

På Trädgårn Södertälje där nässelsoppa och Sorunda-korv förtärdes.

Det våras för butikssäljaren!

Min fru och jag under syrenerna på tomten.

Så här när syrenerna slagit ut på buskarna i Kiholm och de enorma häggträden tappat sin blomning får man väl säga att vi tagit steget in i sommaren. För bövelen på måndag är det juni, klart det är sommar nu, men innan vi går in i juni vill jag våra för sista gången 2020. Det våras för butikssäljaren, jäklar vad många skickliga jag träffat sista tiden. En skicklig butikssäljare förhöjer verkligen köpupplevelsen och jag har idag träffat två fantastiskt duktiga.

Den första på MediaMarkt i Kungens Kurva igår som själv ansåg att jag väntat orimligt länge på min service av en inskickad dator och erbjöd mig pengarna tillbaka på Katjas dator som var dryga året och utan garanti. Det var klart jag tackade ja och jag vet var jag åker när jag ska köpa en ny dator till min fru. Bra service ska betala sig.

Den andra var idag på K-Rauta i Moraberg som kunnigt resonerade med mig gällande en avloppsdragning och försåg mig med rätt material och självförtroende att fixa det själv efter att ha letat upp utgallrade rör eftersom ordinarie sortimentet var slut, han kollade sen underligt på Tage och undrade om Lovis var mindre än vad han mindes henne eller om jag har fler barn, slutligen undrade han hur det gått med att dra in vatten i sommarstugan. Skicklig säljare med ett mästarminne. Vill ni ha bra hjälp där, fråga efter Johan.

Rakt över gatan gick jag sen till Jula där jag inte förstod mig på en produkt jag köpt. Trevlig ung grabb letade upp videos på nätet och bruksanvisningar och vi bollade fram och tillbaka tills vi gick och öppnade en ny kartong och det framgick att jag hade ett mindre produktionsfel på mitt exemplar. Jag kunde komma in med den och byta men han visade också hur jag med en vass morakniv skulle kunna fixa den själv. Jag gillar generellt inte svinn så det är klart jag försökte själv hemma och nu fungerar den.

Jag saknar att vara butikssäljare, från oktober 2006 till februari 2015 försökte jag i Teliabutiken nere på stan i Södertälje ge kunderna den service som jag fick uppleva idag. Mot slutet var det mycket facklig tid men det var ändå en vånda att lämna in uppsägningen efter att dåvarande avtalssekreteraren Valle Karlsson två gånger frågat om jag inte ville bli ombudsman på Seko. Det fanns en tillfredställelse i att ha ett arbete som man gjorde bättre desto trevligare man var, och desto trevligare man var desto trevligare var folk tillbaka. Jag minns åren mest som att jag stod och garvade vid disken och drog rövarhistorier med kunder och kollegor. Bra pengar var det också om man räknade in provisionen, det var ingen stor löneökning att byta jobb men så klart mer trygghet för en småbarnspappa och ett jobb som betyder mer för fler än vad jag kunde göra i butiken.

Jag är ganska kräsen när jag träffar butikssäljare. Alltid respektfull men märker jag att jag pratar med någon som inte fattar vad han säljer ber jag att få byta säljare, det är min rättighet som kund att få korrekta svar på mina oftast rimliga frågor, hellre att han säger att han inte vet än att han gissar. Ibland möter man stolpskotten också. Men för alla andra butikssäljare med stolthet i sitt arbete, håll fanan högt!

Bastuklubben

Som jag tidigare berört i inlägget ”Hur Pol Roger mötte Budweiser” var en tidig dejt med Katja ute i Kiholm. Vi satte oss på bryggan utanför bastun och lyckades snacka oss in för en fri 30-minutare när det uppstod en lucka mellan några som hade bokat. Det är den plats i Södertälje jag helst visar upp.

Även om jag badat i betydligt bättre bastus i mina dagar samt till och med haft en bastu hemma när vi bodde i Saltskog under högstadieåren, så är bastun i Kiholm min favorit. Delvis kanske för att det var här jag lärde mig basta på riktigt. Det må vara ett elektriskt aggregat men den skapar en fin värme i den perfekt dimensionerade bastun ändå. Vi har haft våra duster som den gången när jag brände upp hela handen på ångorna medan jag tömde det sista i hinken över stenarna, sex år gammal och jag fick badförbud hela sommaren.

Bastun i Kiholm har framförallt varit en social plats för mig. Här har jag lärt vänner att basta, haft tävlingar mot kamrater, träffat nya vänner och tagit många öl med grannar som man annars bara pratar väder, rabarber och gräsklippning med för att i bastun hamna i samtal om religion, politik och relation men också musik, film och romaner.

Nu har jag skaffat mig ett nytt järngäng, jag fann dem redan ifjol mot sensommaren. Varje fredag 18:00 ses vi på laven. Det är jag på cirka 35 år, en restaurangarbetare på ungefär 45 år, en gasmontör på 55 år och en pensionerad vägarbetare på 65 år. Bra spridning på dessa arbetarklasshjältar som löser världsproblem på löpande band även om jag bytt från 3-4 starköl till folköl, jag orkar inte en kväll i stugan annars med ungarna.

Ikväll var det arbetsmarknaden som skulle avhandlas och jag behövde inte ens gå in på vikten av facklig organisering innan en annan tidigare förtroendevald tog ton och vi hade den bästa ideologiska diskussion jag haft i det verkliga livet sedan alla sattes i karantän, jag stornjöt. En kille skruvade på sig lite väl, ritade cirklar med fötterna och försökte förklara sig med att man kan vara en bra människa även utan medlemsbok, ”Jag kanske inte är medlem och jobbar lite svart, men jag tänker att jag kompenserar det genom att rösta rött, bidrar med litet godhet i alla fall”. Något ont öga kanske delades ut men det ska också vara lite jobbigt att inte vara med.

Nästa vecka är det säkert något annat ämne som sätter någon annan på pottkanten. Det får gärna vara jag den gången, jag är glad bara att jag hittat gänget och vi har väldigt trevligt ihop.

Utsikten från utanför bastun.

Förhandlingsabstinens

Det är ett spännande jobb man har, det passar mig perfekt och förstärker vissa drag hos mig som kanske retar gallfeber på andra som lever med mig (läs min fru). Vi har väl inte haft den bästa arbetsmiljön de sista åren men det jobbas med den, en grej vi fått göra mycket är utvärderingar och gruppsamtal om hur vi har det på arbetsplatsen. Jag minns en fråga om vi ansåg att vi hade mycket konflikter i tjänsten, vi kollade på varandra och log, det är lite det jobbet går ut på.

På pappret ska vi värva medlemmar och teckna kollektivavtal, det låter väl ganska harmlöst. Men hur värvar man en medlem? Jag brukar försöka fiska efter något de inte trivs med på jobbet, undra hur de vill ha det istället och lova att om de går med och värvar lite kollegor så ska jag begära en förhandling med företaget och göra vad jag kan. Fiska konfliktytor, dra fram konflikt, lös konflikt.

Det är inte heller så att varje arbetsgivare jag besöker för att förhandla kollektivavtal med möter mig med saft och bullar i dörren. Lägg där till alla gånger som ingångna kollektivavtal eller lagar inte följs och medlemmar vill ha förhandlingsstöd för att få det som avtalet eller lagen ger dem rätt till. Det blir kort och gott en hel del förhandlingar och konflikter. Så här nästan två månader in på föräldraledigheten har jag en enorm abstinens. Idag stannade jag bilen och sprang mot en parkerad bil tillhörande ett avtalslöst företag för att få känna lite adrenalin igen och kanske få en medlem och ingång på firman. Blev bom då det var ägarens bror denna gång.

Men nu har jag hittat min konfliktyta. Katja hatar min nya rakning. Över allt annat verkar det som. Hon gjorde det stora misstaget att visa det för tydligt och en skicklig förhandlare säljer inte något som motparten verkligen vill ha för billigt. Det här ska hon få jobba hårt för, annars kan jag gott och väl se ut så här resten av året. ”Över min döda kropp” skrek hon när jag kom ut ur badrummet. Jag kunde möjligtvis se ut så här i Märsta fick jag veta men hon skulle inte med dit för tydligen tänker hon inte vistas bland folk med mig så länge jag ser ut som en polismördarna från Malexander. Hon försökte även med känsloargument som; ”vi som precis träffat ett trevligt par att umgås med” som om de inte heller skulle släppa in mig på tomten.

Katja drog på stort direkt och skramlande med såväl diverse lockout- som strejkhot.

Jag som bara hittat en ansiktsfrisyr jag trivs med och kan vara mig själv i… ska man inte få vara lycklig nu? Snyft snyft. Dags för rond två snart. Må bäste förhandlare vinna.