Det börjar bli lite jobbigt att bara gå hemma, inte för att det inte finns något att göra. Jag kan jobba dygnet runt här om jag vill. Men inget blir klart, man kommer aldrig framåt och hela ens existens skriker om att man spelar en ganska obetydlig roll i det stora hela. Mitt bidrag till ett bättre samhälle är ytterst begränsat för stunden. Att vika den rena tvätten gör bara att jag kan tömma tvättmaskinen, vilket i sin tur bara betyder att man kan sätta på en ny maskin tvätt. Diskmaskinen är inte särskilt mycket sexigare.

Men idag har jag tänkt på hur lyckligt lottad jag ändå är som har ett jobb som jag går runt och längtar efter. Det var inte ombudsman jag satte upp högst på listan när jag som barn funderade på vad jag ville bli. Min mamma får rätta mig om jag har glömt något yrke men jag vill minnas att det bara fanns fyra yrken jag ville ha:

NHL-proffs. En dröm jag delade med många unga pojkar i början av 1990-talet som samlade på hockeybilder och sprang runt på vändplaner med innebandyklubbor och bollar fyllda med plastpåsar, så man skulle få den rätta tyngden i bollen som inte var anpassad för asfalt och dåligt bortsopat grus. Jag var alldeles för ovillig för att träna så mycket som krävdes och hade genetiken emot mig, det är inte många spelare som mäter 174 centimer över isen som tar sig långt, särskilt inte utan större talang och med bristande träningsmotivation.
Komiker. Det här var min backup till hockeyn, eller så skulle jag kombinera dem. Min stora idol innan punken kom in i mitt liv var Robert Broberg som jag beundrade nästan lika mycket som hockeyspelaren Mats Sundin. Andra förebilder var hela Killinggänget. Jag hade först planer på att uppträda som standup i samband med hockeymatcherna när jag var NHL-proffs, slå två flugor i en smäll och göra USA-turné med Toronto Maple Leafs. Sen blev jag sugen på att göra TV-serier, det var i samma veva som Kvarteret Skatan kom. Skissade upp många sketcher. Men det sket sig, jag vet inte om jag inte är tillräckligt rolig eller om folk inte fattar hur rolig jag tycker jag är.
Diktator. Det här var min kanske galnaste dröm men jag fick in i den ganska hårt. Jag läste alla biografier jag kunde hitta om män som störtat system och kommit till makten och fastnade särskilt för Julius Caesar och hela den romerska republikens sönderfall efter att arméernas lojaliteter knutits till fältherren istället för staten. Hur skulle jag kunna nyttja eventuella uppror, samordna dem och ha en privat armé redo? Genom utnyttjandet av privatiseringar och offentliga upphandlingar var planen. Blackwater var på tapeten, i Paris var det uppror och värnplikten skulle troligen avskaffas. Perfekt läge för rätt ”säkerhetsentreprenör” att bygga ett litet imperium. I bokhyllan stod en byst av Stalin. Men sen hoppade jag av universitetet, skaffade mig ett jobb, gick med i facket och blev demokrat.

Det fanns även period när jag ville bli författare. Jag fick idén när jag funderade på vilket Nobelpris jag lättast skulle kunna tilldelas. Allt som rör forskning och naturvetenskapliga ämnen var bara att glömma. Fredspris till en diktator? Skulle väl inte vara första skandalen i det prisets historia men föga troligt. Litteraturpriset landade jag i. Läste på om litteraturhistorien och gjorde en skiss på den kanske mest pretentiösa roman som någonsin skulle ha skrivits. Fylld av hopplösa referenser till upplysningsfilosofer.

Det hade varit kul att vara NHL-proffs, kanske. Men är nog tur att jag blev ombudsman.