Ibland har man bara sån oflyt att man tror att det är regisserat, att man är med i dolda kameran eller att man lever i en variant av The Truman Show. Idag råkade jag ut för en sådan scen i mitt liv.

Lovis och jag var nere och bastade, det gör vi nästan varje dag. Igår fick vi upp den i 103 grader celsius och idag i 97. Det är en riktig viking till dotter jag har. Hur som helst hade jag före nedgång från stugan svept en kopp kallt svart kaffe som stod bredvid soffan där jag somnat och sovit en timme när jag egentligen bara skulle få Tage att sova middag.

Jag skyller det som komma skulle på kaffet och regnet. Eftersom vädret varit hemskt hade viljan att gå till utedasset varit lägre än behovet varit. Kaffet hade däremot påskyndat processen i kistan än mer och jag tog långa steg ut från omklädningsrummet upp i ett buskage där jag både såg bastubyggnaden, uti fall att Lovis skulle få för sig att ta ett dopp själv, samt upp för backen så jag skulle se om några andra från koloniföreningen skulle komma ner för att ta sig ett bad nu när vädret spruckit upp i lite sol. Jag hade stenkoll på läget, trodde jag, och slappande av.

Plötsligt hör jag hur det plaskar i vattnet och tänker att det är ankfamiljen som rör sig vid badstranden. Istället sticker två personer i groddräkt upp huvudet från under bryggan bara 10-15 meter från där jag sitter på huk och stånkar näck. Jag vet att två unga kvinnor tränar för triathlon, ironman eller liknande i området. De bara kör på och man får ont i kroppen bara av att se dem. Nu fick jag inte ont, bara panik när de dök upp och jag reste mig bland ormbunkar och spansk körvel. Med händerna för skrevet löpte jag mot bastun.

Jag har ännu inte bestämt mig för om jag hoppas att de förstod att jag satt och sket i buskarna eller om de möjligtvis kunde hitta någon annan bättre förklaring i sina huvuden. Jag känner mig oavsett som Stig Helmer.

Bild från förra veckan när familjen fick besök av en annan familj. Tyvärr inte de som besökte mig idag nere vid bastun.