Det var en sådan morgon imorse, jag kände mig trött och tung. Det blev lite bättre efter att jag kom på att jag glömt dricka kaffe. Hur man nu kan glömma något sådant.

Familjen packade för en helg i Kiholm och jag bar ut saker till bilen, fortfarande något hängig. Då skriker plötsligt någon från en nervevad ruta på en skåpbil; ”heeey, kolla pensionären!” och pekar på mig. Jag hann tänka att jag skulle gå bort och nita honom men såg loggan på bilen. Det visar sig vara Seko-medlemmar som kommer ihåg att jag slogs i två år för att få kollektivavtal med deras arbetsgivare.

Knäckfrågan var tjänstepensionen som arbetsgivaren inte ville behöva betala men han vek ned sig och nu har de anställda det. Därav mitt smeknamn ”pensionären” tydligen. Det verkar dock finnas fler namn på mig för en annan i bilen kallade mig kort och gott för ”facket”.

Vi snackade lite skit om deras chef och de drog lite semesterhistorier och planer för hösten. De uppskattade kollektivavtalet och ansåg att de fått bättre villkor även med sånt de inte tänkt på under striden för att få till avtalet.

Plötsligt var jag inte det minsta trött längre. Snarare full av adrenalin och det var fint att påminnas om vilket underbart jobb man har som väntar på mig när jag ska tillbaka i tjänst 2021. Jag har inte längtat till återgången så mycket än under ledigheten men idag sög lusten verkligen tag i mig.

Håll fanan högt på barrikaderna kollegor, förtroendevalda och medlemmar; jag saknar er.