Det är en princip jag haft länge. Att bara snöra på mig skorna och gå ut och löpa är det tråkigaste jag kan tänka mig, det är okej när jag kommer igång men utan tävlingsmoment stannar jag och beställer en coca-cola från en kiosk jag springer förbi, eller inbillar mig att jag måste kissa och hittar en undervattnad buske. Blir jag för trött stannar jag och bläddrar mellan poddavsnitt och slår mig ner på en bänk. Jag får absolut ingen motivation att pressa mig.

När jag springer lopp växer hornen ut och jag springer tills jag spyr. Ligger i målfållan och hyperventilerar efter luft. För vad? Oftast en billig medalj som hängs runt halsen. Men det är likt förbannat ett bevis på ett väl genomfört arbete.

Därför anmälde jag mig till mer än tio lopp nu i sommar. Kostade några tusenlappar men jag vill inte vara helt ur form när ishockeysäsongen startar. Sen kom coronaviruset. Inte ett lopp har det blivit så formen jag är i nu är den sämsta jag någonsin varit i, inte bra för en 34-åring på väg mot vintern och ishallarna. Jag behöver ha sprungit dubbelt så långt som de som är 25 år.

Idag hade ett av loppen varit. Ett lopp som inte ställdes in utan ställdes om, till ett virtuellt lopp där man skulle springa en mil på valfri plats och registrera sin tid på en hemsida, sen skickar de medaljen hem till en. Värt ett försök tänkte jag.

Jag bytte om, gick runt hemma med träningskläderna i tre timmar och förberedde mig mentalt för att ensam springa en mil helt ur form på en respektabel tid. Jag tog till slut mod till mig och gick ut i hallen för att ställas inför ett nytt val. Skulle jag löpa i lackskor, foppatofflor eller gummistövlar? Tydligen har jag någon gång i våras varit så ambitiös att jag tagit med mig löparskorna till Kiholm med en naiv tro på att de skulle nyttjas. Haha.

Därför har jag en ny princip. Jag sommartränar inte utan medalj eller skor. Det kommer bli en tung säsongsinledning för mig i vinter.