Ibland funderar jag på om man inte ändå skulle investera i en GoPro-kamera. Dels för att samla in bevis mot ungarna, hur många gånger har man inte klivit in i ett rum och sett dem göra dumheter för att sen sekunden senare höra dem blåneka?

Men framförallt skulle jag vilja spela in alla konversationer som pågår i hemmet för att kunna lyssna på dem och mysa med dem när barnen blivit stora. Som när barnen skulle berätta gåtor för mig vid frukostbordet;

Hjalmar: ”Om du kliver in i ett rum där det är tre personer, hur många är det då i rummet?”

Jag: ”Jag gissar på fyra stycken”.

Hjalmar: ”Nej, fem! Just det, de var fyra från början.”

Kompisklubben levererar ledtrådarna till gåtorna. Inte var min dotter mycket bättre;

Lovis: ”Vet du var Norges sämsta skidåkare heter?”

Jag: ”Kan det vara Inge Glid?”

Lovis: ”Maski Hallonen!”

Jag: ”Va? Varför då?”

Lovis: ”Jag vet inte. Han heter så. Hans mamma har bestämt det.”