Jag har varit inne på det tidigare hur kusinskaran bara växer och hur mina barn troligtvis kommer få ungefär 500 sysslingar, lågt räknat. Tage har nu träffat sin första släkting som är tydligt yngre än honom.

De nästan jämngamla med honom har han alltid varit rädd för, gråtit när de närmar sig och blivit helt förkrossad när de tagit en bil ur hans hand eller testat hans balans med en välriktad knuff i bröstet. För att inte tala om när han blivit nafsad på eller riven. Livet som liten kille är inte alltid lätt.

Nu var minsta kusinen hemma från Finland på semester. Jag har alltid trott att Tage är rädd för bebisar men istället var han mycket omtänksam, på sitt sätt. Han försökte klappa fint med smekningar även om det kanske blev lite av ett bankande ibland när han blev för exalterad, han försökte ge Nicolas extra fart i babysittern vilket han i och för sig såg ut att uppskatta men vi vuxna tappade andan av att se studsandet.

Visst låter det som jag raljerar ovan men Tage var ömsint med sin lilla kusin på ett sätt jag aldrig sett honom vara innan. Han var inte ens avundsjuk på honom. Om Katja kramar Hjalmar eller Lovis blir han sur och ska in emellan. Men nu kunde Katja bära runt på bebisen och Tage ville bara kolla på nyfiket. Det är häftigt hur små människor fungerar, tycker både jag och Tage.

De andra kusinerna levde livet hos Katjas föräldrar, räknade dem inte men det borde varit tio stycken åtminstone där de flesta är runt Lovis och Hjalmars ålder. Det var trängsel och skatt på studsmattan och deras yngsta moster Isabelle rodde runt alla i en gummibåt, några i taget, till barnens stora förtjusning. En mycket härlig dag för barnen.