Sitter i soffan i Bandhagen och ger Tage välling. Egentligen skulle vi vara på väg till Öland nu, sitta i bilen och lyssna på Historiepodden medan ungarna skulle sova i baksätet. Även om jag säkert skulle hunnit hota med bakluckan för någon av dem några gånger innan de somnat, tre barn i ett baksäte blir lätt lite tjafsigt.

Allt var packat och klart och jag satt i bilen från golfklubben i Trosa på väg mot Stockholm för att plocka upp resten av familjen inför avfärd.

Tage har bitit ovanligt mycket i saker sista tiden samt dreglat, något han aldrig gör om det inte är tänder på gång. Nu kom febern också. Även om Vårdguiden hävdar att det inte finns något bevisat samband mellan nya tänder och feber har det varit en regel utan undantag för alla våra tre ungar. Känns inte heller som vi är de enda föräldrarna som upplevt den korrelationen.

Det är däremot dumt att chansa, minsta symptom säger Anders Tegnell, då får det väl vara så. Även om jag är 95 procent säker på att det är nya tänder som spökar skulle det kännas mycket dåligt att smitta de äldre släktingarna nere på Öland med något. Det är svårt att hävda att de också håller på att få tänder. I samråd med farsan har vi beslutat att skjuta upp avfärden.

Är det tänderna så kommer det troligtvis vara borta imorgon redan; enligt empirisk forskning på familjen Ojannes avkommor. I så fall kanske vi åker ner till Öland. Annars blir det nog att ta sig ut till Kiholm och foga kakel istället för att bygga stentroll, spela minigolf och umgås med släktingar, vilket var planen.

Men vi fick i alla fall göra det roligaste med resor; packa, stressa, skälla på barnen som var i vägen, städa, diska och tvätta orimligt många laddningar smutstvätt. Det är i sig en resa med tre barn i förskoleåldern.