Jag rekommenderar läsning av gårdagens inlägg ”Så kan vinbär plockas” innan ni ger er i kast med detta, det här är ungefär som en halvkass uppföljare. Nu med ännu latare bärplockare.

För tredje dagen i rad tänkte jag försöka förmå avkommorna att plocka av en buske med vita vinbär alla sina bär. Dag ett och två var som bekant magplask, stor majoritet blev plockat av mig. Däremot blev jag stärkt i min övertygelse om att det gick att dressera barnen till flitiga bärplockare när folk började skicka kommentarer igår om hur de i sin barndom fått plocka bär under sträng disciplin. Det är ju ingen skillnad på barn 2020 än 1950 rent biologiskt, det går alltså. Oklart om de var fem och tre år gamla dock.

Jag behövde hänga upp en morot förstod jag däremot, så jag slängde upp glassar på bordet. Så snart de hade tömt den för dagen utpekade vinbärsbusken skulle de få varsin glass. Oavsett om det var efter tio minuter, om en timme eller precis före lunch. På sekunden när de lämnade in burken och busken klarat min besiktning var glassarna deras. Det lyste i deras ögon.

Sen började samma melodi som igår. Jag ställde mig och diskade och såg att de visserligen stod vid busken men på mer än en armlängds avstånd och dividerade. Plocka gjorde de inte i alla fall.

Plötsligt går Lovis iväg och ställer sig mitt på gräsmattan med en leksakstelefon i örat. Hjalmar sätter sig och väntar. Jag fortsätter att plocka i stugan och kollar efter ett tag ut. Hon står kvar. Jag sticker ut huvudet och frågar varför de inte plockar och får till svar från Hjalmar; ”Lovis ringer till dig för att berätta att det är en snigel i busken och vi vet inte vad vi ska göra med den!”

Jag tjatade på dem så jag blev less på mig själv. Det skulle alltid kissas eller bytas burk. De sprang i skytteltrafik mellan köket, dasset och busken. Sakta, mycket sakta. Man skulle kunna säga extremt sakta fylldes burken upp. Hjalmar klagade på att han arbetat i över en timme med djupa suckar, då hade han hållit på i fyra timmar. Jag var vid den tidpunkten klar med allt och satt med en öl och roman i en brassestol och följde ”arbetet”.

De blev klara småningom. Det var absolut inte värt tjatet jag fick lägga ner. Hjalmar är också skeptisk till upplägget. Nyss innan han somnade sade han; ”Imorgon behöver jag ingen glass.”

Lovis den lilla råttan viskade också något; ”Jag plockade inga bär, Hjalmar plockade alla men jag fick glass ändå”. Det hade jag redan märkt dock så han fick några gifflar under bordet när jag som vanligt tog min smygfika borta vid diskbänken efter lunchen.

Även om Lovis inte lärt sig något annat än att det går att mygla idag har kanske Hjalmar fått känna lite sötma av arbetets lön. Blir nog folk av dem ändå ska vi se.

Det var en liten och tanig buske de skulle tömma. Inte ens en halvliter blev det. 4,5 deciliter.